"Det jag inte kan säga"
Jag följer en fantastisk twittrare. Och just ikväll twittrar hon allt jag tänker.
När jag mår dåligt så finns där horder av folk som tycker att "Det är bara att ringa", "Du vet var jag finns", "Om det är något så..." och så vidare. Ni vet.
Det värsta är bara, att allt går inte att säga. För jag blir rädd att skrämma iväg er. Jag vet att några står kvar. Men vilka? Och hur länge?
Hursomhelst. @Lynxia har skrivit några tweets, med precis de ord jag bär inom mig. Hon bloggar också, väldigt klokt. Här är hennes blogg. Här är ett inlägg som påminner om detta inlägg, som jag skrev i somras.
Och här följer @Lynxias tweets, vilka jag blivit lovad att få citera. Tack! (Här A, är vad du kan göra för mig, du som undrade.)
- Det jag inte kan säga. För att jag inte orkar dra förklaring och förbehåll, för att jag är rädd att oroa, skrämma bort eller känner mig dum.
- "Tala om för mig att jag finns, för det känns som om jag blivit osynlig och försvinner."
- "Jag vill bara dö nu. Men det kan jag ju inte, så prata med mig tills det går över."
- "Se mig. Älska mig. Visa att jag är viktig och betyder något, för jag behöver det när allt bara blir hopplöst."
- "Jag vet inte vad jag vill, men finns där. Bara finns där."
- Men det kan jag inte säga. För man kan inte kräva saker så. Och det låter krävande även om det inte är krav, utan önskningar. Det går inte.
- Det går över.
Mm. Allt går över. Livet också.
Kan det inte bara göra det nu? Shoot me. - Så pratar jag som om allt var ok. En superkraft jag har. Och jag låter alltid glad när jag svarar i telefon. Även under panikattacker.
Så vackert skrivet. Så igenkänt.
Kommentarer
Trackback