Halvmara
Jag har gjort det igen. Jag har sprungit hem från jobbet. Planen har funnits ett par veckor, och det visade sig vara extra lämpligt idag, då jag hade litegrann att reflektera över.
Jag väntar mig inga applåder, och jag fiskar inte efter beröm. Jag ville testa formen och gjorde det här helt prestigelöst. Busskortet låg redo i bakfickan på löparbrallorna, ifall jag skulle klappa ihop i Skåre. Eller i Hynboholm, rentav.
Det var inte enkelt, men det gick fortare än jag väntat mig. I tisdags, på löpgruppen, varvades fyrahundrametersintervaller med styrkeövningar och träningsvärken har mer eller mindre invalidiserat mig idag. Lårmusklerna var sjukt stumma hela vägen (nerförsbackarna var värst), men trots det, klarade jag första milen på femtiofem minuter och fyrtioåtta sekunder. I Skåre sänktes farten rejält, men det hade jag litegrann väntat mig. Hem kom jag, i alla fall, på två timmar och fyrtiosju sekunder.
Som jag nämnde, det här var ett formtest och trots träningsvärk och lätt ansträngningsastma (eller pollenallergi?), gav kroppen det formbesked jag hoppats på. Tanken nu, är att jag anmäler mig till halvmaradistansen på Karlstadsloppet (man kan bryta och gå i mål efter en mil, så det alternativet står alltid öppet). Enda villkoret är att man klarar milen på sextiofem minuter, och det ska inte vara några som helst problem.
Till en början, när jag fick veta att man kunde välja mellan tio och tjugoen kilometer, resonerade jag som så, att jag nog skulle satsa på milen. Jag trodde att jag skulle bli för uttråkad för att orka två. Men sen... sen kom jag på, att om jag väljer halvmaran, då har jag inget tidigare resultat att försöka slå, vilket i sin tur leder till att prestationskraven sänks rejält.
Nu har jag landat hemma. Jag har hunnit ta en lång dusch och gjort kroppen redo för kväll. Mina superfladdriga mysbyxor är på och jag planerar att inte röra en muskel i onödan frånochmed nu.
Ni förstår att framsida lår är stumma?
Påskakärringsminkad och glad!
Laddad för kväll
Är inte kroppen en lustig figur, så säg? När jag sprang, så gick jag igenom vad jag skulle vilja äta när jag kom hem. Allt möjligt for genom huvudet men när jag sen avverkade de sista trehundra metrarna uppför backen, rullade ett enda ord i hjärnan; havregrynsgröt. Alltså, ursäkta?! Här erbjuder jag allt vad kyl, frys och skafferi har att erbjuda, och kroppen ber om det jag äter till frukost sju dagar i veckan? Men visst, vem är jag att klaga? Det går fort att göra och det mättar. Så. Det blev grötmellis (även om jag lyckades salta för dåligt, och nu krävde min kropp salt). Får väl bli något mer avancerat sen.
Kommentarer
Trackback