Maria P

Pia blir nyfiken på hur det går mellan mig och tjejen jag kommit i kontakt med.

 

Framåt, kan jag säga. Men där stannar jag nu.

 

Det främsta skälet är att jag har svurit att inget säga. Det sliter i delar av mig, för hon behöver verkligen all hjälp hon kan få men jag kan inte bara klampa in och bestämma hur hon ska bli hjälpt. Jag kan i nuläget bara finnas i andra änden av cyberspace och hjälpa henne att vrida och vända på det hon skriver och kanske ge henne nya vinklar. Men jag kan aldrig, aldrig avslöja vad hon berättat för mig. Jag tänker heller aldrig avslöja vem hon är (och det gör jag ju istortsett aldrig på bloggen; jag lägger inte ut bilder på andra hursomhelst och det är enormt sällan som andras namn finns med).

 

Men, som sagt. Det går framåt. Hon växer.

 

Jag inser att jag blir viktig i hennes värld, men jag ser återigen det dubbla i alltihop. Jag har tidigare skrivit att jag inte lägger någon prestation i det, och jag ber verkligen inte henne prestera, men djupt inom mig kanske jag faktiskt kräver det av mig själv? Eller blir det här ett sätt att vända bort blicken från mina egna bekymmer?

 

Eller är det bara som han sa, att jag verkar vara lätt att tycka om? Är jag en människa en dras till? Jag har verkligen aldrig uppfattat mig så; jag var långtifrån den "populära" (hemska uttryck, men ni minns åldern, allihop) i tonårsgängen och jag var aldrig "inne", utan jag körde mitt race och hade istället några få, nära, vänner. Sen kunde jag prata med alla, men jag var noga med vilka som var viktiga för mig, och vilka jag bara var trevlig mot, för att de förtjänade det.

 

Jag vet inte, men det spelar ingen roll, för den här flickan behöver hjälp. Och nu vänder hon sig till mig och det är stort. Känns stort.

 

Men du, Pia... vem är du? Känner jag dig?