Maria P

Du är en av mina käraste vänner. Jag litar på dig, jag skulle anförtro dig med mitt liv.

 

Jag har aldrig, aldrig ljugit för dig.

 

Så när den indirekta frågan kom, blev jag helt ställd. Chocken var fruktansvärd och ångestattacken kom som ett brev på posten.

 

"Litar inte du på mig?"

 

Det krävde uppladdning och mod av mig att våga ställa den frågan. Timmar av tankar, men när tillfället väl kom, var det bara att sluta tänka. Bara släppa taget.

 

Jag är glad att jag tog tillfället. Vi har pratat. Inte klart, men pratat. Och jag förstår dig. Jag gör verkligen det och oro och frustration gör mycket med en människa.

 

Men frågan gjorde mig ledsen. Jag vill inte att du någonsin misstror mig så igen.

 

För jag har aldrig, aldrig ljugit för dig.

Ingen jag träffar, vet vad jag pratar om. Ingen som säger det högt, åtminstone. Folk ser förstående ut och ingen tvingar mig till någonting men det har enbart att göra med att jag förbjudit dem att tvinga. Det handlar bara om ett förhållningssätt jag fått lära ut.

 

Men jag förstår dem, alla i min närhet har min förståelse.

 

För de kan inte veta hur det är att bli styrd av någon som till syvende och sist är en själv. Någon som ju faktiskt, rent krasst, inte existerar mer än i mitt skruvade huvud. Hur ska någon kunna begripa att jag är så jävla rädd för... ja, vaddå? Luft? Eller inte ens det, utan en tanke. Det går för fan inte ens att ta i, och ändå är jag totalt vettskrämd.

 

Ni ska veta att jag misstror mig själv. Inte bara ibland, utan dagligen. Jag tänker att jag fejkar. Att jag, aktivt, väljer bort vissa saker. Och ja, det gör jag väl, men det är ett bortval av tankar och tårar, snarare än av annat. Det är ett bortval av ångesten. Det är aldrig så enkelt som att jag inte äter, bara av ren vana. Jag har en tanke med det, hela tiden. Mental självbevarelsedrift. Och kroppen kan inte må bra, om inte hjärnan gör det. Eller? Och fastän jag vet, fastän jag själv känner slitningar och dragningar så inbillar jag mig att det är ett spel för gallerierna. Skådespel, rakt igenom. Fejk, fejk, fejk. "Jag kan återgå till ett vanligt förhållande till mat imorgon, varför gör jag inte det?". Men så testar jag och då känner jag saker som inte går att fejka fram. Jag läser på en blogg eller sida eller i en artikel och känner igen varenda tanke. Allt kan handla om mig. Och där står sånt jag aldrig sagt högt. Sånt som bara den som vet, på riktigt vet, kan tänka.

 

Det är bara då jag får bekräftelsen. För ensamheten är det värsta.

 

Och kom inte och säg, att jag inte är ensam i det här. Jag vet att vi snackar tusentals med mig, men ibland behöver jag hen som bah "Äh, vafan, vi ger oss ut och tokspringer en mil och sen dricker vi vatten och så är det bra med det". Hen som kan säga, face to face, att hen vet vad jag pratar om. Jag orkar inte läsa mer, jag vill få höra det. Jag vill få se det. Och jag vill få den fysiska bekräftelsen av någon som tycker att "Nu spelar vi med och satsar stenhårt på minus". För det andra har jag hört. Det andra kan bota mig, men jag behöver någon som kan vara undantaget. Det jag behöver när peppen inte räcker. Bland personer som rent fysiskt finns i min närhet, känner jag mig just nu så jävla ensam.

 

Men ni andra. Bara fortsätt försöka förstå. Låtsas förstå. Och om ni inte kan det, så döm inte. Bara existera. För alla är viktiga, det är inte tu tal om annat. Alla som vet, men som inte kommenterar. Alla som vet, har blivit uppläxade av mig men ändå tjatar och skäller. Alla som inte har en aning, men som ändå ser och ler och ger mig glada, stärkande ögon. Alla som överhuvudtaget bryr sig om min existens. Ni behövs, i direkt kontakt eller i periferin. Alla ni behövs.

 

Men lite balans skulle sitta fint.

Mellan lugn och skarpaste allvar

Föll handlöst igår. Vet inte vad det berodde på, men framåt kvällen började det slita och dra. Sisådär halvvägs runt spåret, tror jag. Jag vet inte varför, för dagen var fin. Flöt fint. Uppriktiga skratt och närhet och en äkta känsla av att ha hittat varandra. Många fina kramar och en känsla av att tycka om.

 

Men halvvägs runt elljusspåret hände något och det slet och det drog och natten kom. En känsla av att falla handlöst, ett hest, ihåligt hånskratt.

 

Så idag har varit en tröttdag. Det är det varje gång. En dag av att hålla mig åt sidan, för jag orkar inte. Och då blir det så lätt fel, fel inför människor som inte ska behöva utsättas för mig.

 

Det får lov att bli bättre imorgon.

Ikväll vill jag kunna skylla på mens, på dubbla träningspass, på förkylning, på halsont och på cykel, både till och från gymet.

 

Ikväll vill jag ladda upp med allt vad affären har att erbjuda. Inte resa mig från soffan på hela kvällen. Ikväll vill jag veta att jag kan göra så, och slippa straffas för det.

 

Ikväll vill jag göra som A säger. Ikväll vill jag följa hennes order. Ikväll vill jag ge Han på axeln en käftsmäll. Ikväll vill jag slå ner Honom därifrån, trampa på Honom tills Han dör.

 

Ikväll vill jag vara vanlig.

Ni har sett Miss Skinny-reklamen? Den som "vågar vägra normal"? Och utger sig för att sälja kläder enbart i storlek 32? Nu har Frisk och Fri - Riksföreningen mot ätstörningar, gått ut och tagit på sig reklamen som en väckarklocka för vartåt vi barkar. Och jag förstår deras tanke.

 

Men alltså...

Jag blir så grymt kluven i det här. Visst, de ville väcka uppmärksamhet, och det gjorde de. Men att kampanjera för ett friskare samhälle med en falsk reklam för att göra det motsatta? Det har jag aldrig riktigt uppskattat, någonsin. Varje gång det görs så får jag känslan av att man manifesterar mot våld genom att slåss. Jag fick samma känsla i våras när Liseberg lanserade sin kampanj om "Barn som tvingades åka till Grekland (när Liseberg är så mycket roligare)", då det finns barn som inte ens får äta sig mätta hemma på grund av dålig ekonomi.

Förstår ni hur jag tänker? Jag förstår Frisk och Fris tanke, men jag tog illa vid mig av kampanjen, även när den påstods vara äkta, och det har inte släppt, trots att den nu har erkänts som en tankeväckare. Jag ska erkänna att jag satt på tunnelbanan och bara gapade igår, när jag läste sanningen.

 

Jag tänker på den som får en ätstörningstrigger av det här. Att Frisk och Fri går ut och säger som det är, kanske inte räcker för att reparera skadan? Pro anas kan ta skada av det, även om deras världsbild redan är lätt rubbad. En del, idag normalviktiga, kanske triggas av tanken på att en dag kunna köpa ett enda plagg?

Jag förstår som sagt tanken, men är upprörd. Mycket upprörd.

Tisdagkväll, som bara blir senare och mörkare och kallare. Bussen är försenad. Så gruvligt försenad. Köer, trasiga rödljus, trafik. Jag vill hem, jag fryser.

 

Så gruvligt försenad.

 

Mörkret faller, kylan tilltar. Bussen kommer. Så gruvligt försenad.

 

Sakta, sakta rullar vi. Rullar, stannar, rullar, stannar. Stannar, stannar, stannar. Det blir bara mörkare utanför.

 

Jag måste springa idag. Igen. Måste. Det är ett ord jag sällan använder, men ikväll måste jag. Och jag är så mörkrädd. Och jag vet det. Men djävulen pockar på min uppmärksamhet och fortsätter förklara att ikväll måste jag ut. Måste. Annars blir det ingen middag. Ingen sömn. Jag försöker förklara att jag inte vågar. Och jag försöker blidka med lopp och med måndagens, gårdagens träningspass. Bara en vilodag hade jag efter loppet. Jag tränade ju igår

 

Han hånskrattar åt mina fåfänga försök att värja mig. Jag försöker. Jag har ont i vaden, och det påpekar jag. Men Han fortsätter hånle, hånskratta och Hans ihåliga, gälla skratt ekar i mitt huvud. Han hånler och börjar räkna. Iskallt kalkylera. Och jag vet att Han har rätt. Siffrorna ljuger inte. Och i den nästintill stillastående bussen börjar jag känna instängdhet. Trängsel. Det sliter, sliter och drar och jag är nära gråten, för jag håller på att förlora. Igen.

 

Bara ett kort sms. Hon är bara ett kort sms bort. Hon svarar direkt. Underbara, fina. Bara ett kort sms bort, men ändå så långt ifrån. Och hon följer mig hem i mörkret, med sms som innehåller vardag. Så långt ifrån, men ändå bara ett kort sms bort

 

Det blir ingen vilodag. Jag måste springa. Men någon vet om min ångest och det gör den lättare att bära. Fina, underbara A har följt mig hem på oupplysta grusvägar. Med sms som innehåller vardag.

 

Bara ett kort sms bort.

Idag har jag agerat min egen KBT-terapeut.

 

Tre gånger har jag tagit mig fram på oupplysta grusvägar. Först ner till bussen (och det gick fort, hade försovit mig och slog upp de små blå när jag skulle lämna huset; var påklädd och ute på trappen sex minuter efter att jag vaknat), och sen hem därifrån. Bussen hem var grymt försenad och inte framme vid hållplatsen förrän det blivit mörkt. Smsade med A hela vägen hem, så kändes det lite bättre.

 

Sista gången på grusvägarna var dock helt frivillig. Eller vad man nu ska säga... Var väl annat som drev mig, men nu fattar. Det var en rask löptur på drygt tre och en halv kilometer. Kallt som fasen var det, men med tempot uppe gick det fint.

 

Jag sitter i skrivande stund och chockar mig själv.

 

Jag äter frukost. Och inte en snabbt ihopmixad smoothie som bara är att hälla i sig, utan mycket frukost. Utan att överhvudtaget ha rört mig innan.

 

Och vi snackar verkligen mycketfrukost.

 

Havregrynsgröt.

Smörgås.

Kaffe.

Ett glas mjölk.

 

Sånthär brukar gå ner efter några kilometer i spåret. Kanske. Om jag har en bra dag.

 

Igår hade jag en toppendag med skratt och bus. Idag har en god chans att bli likadan. För det känns inte som om jag kommer få betala för det här. Eller så lever jag på att jag ska ta ut mig ordentligt i och med loppet på lördag?

 

Skit samma. Dumt att analysera.

 

Jag har kommit till en punkt där jag vägrar skämmas för mina problem med mat och träning. De som vet, när jag sätter mig vid ett matbord, de vet. De som inte vet kan fråga och jag tänker inte skämmas. Frågar de inget så behöver jag inte skylta öppet, så bekräftelsek*t är jag inte.

 

Nej. Jag skäms inte. Jag är inte stolt, men jag accepterar läget. Jobbar objektivt och accepterande framåt.

 

Vad jag dock har svårt att lära mig, är hur mycket stryk kroppen faktiskt tar av det här. Jag får ögonöppnare på ögonöppnare av sånt jag läser. Det är organ som stänger ner, tankeverksamhet som slutar fungera, det snackas stressfrakturer hit och dit. Och jag är inte dum. Jag vet.

 

Ändå blir jag lite ledsen. När jag börjar inse vad allt det här faktiskt gör med min kropp. Vad jag gör. Mot den. Jag blir överkänslig mot det mesta. Laktos, fett, kolhydrater... Jamenvisst. Fantastiskt bra, eller hur? Och bortsett från att jag byter mjölk, filmjölk och yoghurt mot laktosfria alternativ så vill jag inte förneka mig en massa, när jag väl kan tänka mig att äta, säg, en bulle. För det drar ner mig mer i mitt nojiga beteende.

 

Men. Hur. Fasen. Ska jag göra? För jag vet, innan jag brer en smörgås, att jag kommer få ont i magen. Samtidigt vet jag att kroppen behöver vänja sig vid kontinuerlig förbränning och vid att få näring att bryta ner. Men hur sugen blir jag på att äta när jag vet att det blir jobbigt (inte bara mentalt, för det har jag börjat kunna hantera) efteråt?

 

Ja, ni ser. Jag tänker inte skämta om I-landsproblem. Det här upptar en stor del av min vakna tid, även om jag kan skådespela mig runt det och aktivera mig med annat. Fokusera på annat.

 

Men ja. Jag blir ledsen. Jag förstör min kropp. Jag vet det. Korkad är jag inte. Den tar storstryk av min misshandel. Det är med slitningar i psyket som jag får beröm av Han på axeln varje gång jag går minus på kontot, för jag vet ju att det är fel. Så fel.

 

Men jag tänker få bukt med det här. Jag ska det.

 

Ska.

Ångest, ångest, ångestdag. Naglar mot underarm, allt för att flytta smärtan inifrån och ut. Armen är täckt med små, små skorpor. De trillar av men inget blod. Små, mörka halvmånar.

 

Men smärtan inuti dövas.

 

Tankarna försvinner inte. Jag trodde de skulle tystas, åtminstone litegrann, nu när jag börjar komma närmre inpå kärnan, men sånahär dagar blir allt lättare att bära enbart om jag trycker naglarna i armen. Svedan är nästan outhärdlig, men smärtan inuti är så mycket värre.

 

Sånahär dagar förbannar jag mig själv och min barndoms och ungdoms naivitet, för att jag lät en enda person bryta ner mig så. Så omärkligt, så långsamt att det skulle visa sig först i vuxen ålder. Jag förbannar mig själv för att jag tillåter en människa som inte längre finns i min närhet, en människa jag ser kanske en gång om året, påverka mig och ge mig ett självskadande beteende.

 

Du är borta ur mitt liv. Snälla, försvinn ur mitt huvud. Släpp mig. Snälla, släpp. För det är först när du släpper, när jag släpper, som Han på axeln kan hoppa ner och gå sin väg för att aldrig återvända. Och den här gången vill jag ha ner Honom för gott. Han ska aldrig mer få komma tillbaka.

 

Men då måste du släppa. Och jag.

 

Snälla.

 

Kan vi inte bara göra det?

Det är nu. Det är nu orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Det är nu som naglarna borrar sig allt djupare in i armen. Lämnar små sår. Sår som inte blöder. Sår som bara är sår och en arm som bara blir rödare. Det är nu jag ligger i fosterställning. Kvider. Jag försöker skrika, men bara kvider. Halsen värker, strupen svider. Det är nu hela kroppen rycker i kramper i takt med att gråten letar sig fram.

 

När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Då märker jag hur jag blöder. Blöder inombords, blir blödarsjuk och det slutar inte blöda. Det forsar fram, det slutar aldrig men det syns ingenting på utsidan. Jag blöder inombords. Hjärtat spricker. Jag vill skrika. Försöker, försöker, men ingenting kommer ut. Bara kvidande. Värkande, svidande kvidande.

 

Jag förstår inte hur det här ska gå. För mina ben fungerar inte än, jag står ännu inte på egna ben. Och nu förstår jag inte hur jag ska ta mig igenom de där dagarna då jag vaknar med värken inombords. Vaknar med sprucket hjärta.

 

När orden inte räcker till. När något inom mig tar slut. Ebbar ut.

 

Då vill jag sparka omkring mig. Slåss för brinnande livet men det är ingen idé för det förändrar ingenting, absolut ingenting. Det är då jag löper, springer ifrån alla problem. Springer, springer, fortare, längre. Springer, löper tills benen svider och luften inte längre räcker. Trampar, springer, hoppar, slåss tills kroppen vill ramla ihop i en flämtande hög. Men då kämpar jag lite till, tills jag mår illa och vill spy. Sen cyklar jag hem. Fort, trampar hårt, på hög växel. Och vem ska stoppa mig nu? Vem ska ägna dagarna åt att stötta? Vem ska ta vid när jag åker hemifrån på morgonen? Stötta ända tills jag kommer hem igen och Finaste tar över?

 

Kroppen orkar inte mer, men den måste vara starkare än tankarna. Den måste det. För det är nu.

 

Det är nu som ett vanligt hejdå inte kommer räcka. Men det är det enda som kommer komma fram.

 

För jag klarar inte att uttrycka den kärlek jag känner. Den trygghet jag fått ta del av. Jag kommer inte kunna yttra de där orden, och allt jag vill säga kommer förbli osagt.

 

För orden räcker inte till. Något inom mig tar slut. Ebbar ut.

Gårdagens hjärtevärmare kom under lunchen, sprungen ur ren omtanke.

 

Vid det andra bordet i det rum jag sitter, satt en av mina små juveler med stora, fundersamma, mörka ögon. Och han frågade om jag glömt ta mat.

- Jamen titta, oj! sa jag, och svamlade något om att då tar jag det sen när jag dricker kaffe.

 

Han med ögonen såg på mig en stund till och sa sen:

- Men Maria, jag kan gå och hämta mat åt dig.

 

Underbara. Fina.

Det handlade kanske inte om att våga.

 

Det kan ha handlat om något helt annat. Jag vet inte.

 

Men i en hel helg gick jag runt och aktivt undvek dig. Inte undvek att vara i din närhet, men undvek allt vad kontakt hette. Behandlade dig som luft, eller som någon jag överhuvudtaget inte känner och inte behöver lägga någon energi på.

 

Men du tar energi från mig. Retroaktivt.

 

För hade du skött det alla ledare inom ungdomsverksamhet bör sköta, då hade jag kanske kunnat bete mig någotsånär normalt. Tänka mindre destruktivt.

 

Men du gick ut hårt, premierade de som lyckades. Såg ner på oss som misslyckades. På oss som vågade komma med förslag. Som inte direkt följde dig. Du behandlade oss, då barn, som skit och det försöker jag nu få ordning på.

 

Du vill säkert att jag ska tacka dig. För jag tror inte att du vet vad det du gjort leder till. Du vet precis hur du har betett dig, men någon ungdomspsykolog är du inte och jag tror därför att du inte förstår vad som händer med oss som växte upp och ifrån.

 

Så jag tror att du vill ha ett tack, ett tack för allt du lärt mig.

 

Det ska du få.

 

Tack. Tack för att du lärt mig att prestation är det som räknas. Tack för att du lärt mig att den som lyckas, den är mer värd. På riktigt. Tack för att du gett mig prestationsångest. Prestationsångest som i sin tur leder till ångestattacker med gråt och fosterställning. Tack för att du gav mig prestationsångest så stark att den skapar ett beteende som skadar mig. Både utvärtes och invärtes. Tack för ätstörningarna. Ja, särskilt tack för dem.

 

Hade jag vågat så hade jag gått fram och sagt det rakt ut. På söndagen var jag så uppe i varv att jag nog hade vågat, men då hade det inte blivit bra.

 

Du behöver få höra det här. Det ska du få. När jag är samlad. Även om du aldrig ändrar ditt beteende gentemot andra, så behöver jag åtminstone försöka göra tillvaron drägligare för dem du nu omger dig av. Dem du manipulerar.

 

Jag lägger ingen energi på att hata dig. Den energin ägnar jag istället åt att tycka om dem omkring mig, som förtjänar det. Jag lägger den energin på mitt jobb, på att visa barnen att inget de gör kan ändra på hur mycket jag tycker om dem. För du förtjänar inte min energi, men det gör Finaste. Min familj. De älskade, underbara ungarna. De förtjänar min energi och jag är så glad att jag har gåvan att omvandla den till något positivt.

 

Jamen, sedär.

 

Tack. På riktigt, tack. För att du visat mig ett beteende så oacceptabelt att jag aldrig kommer kunna bli som du.

 

Tack för att jag kommer bli en så mycket bättre människa än vad du någosin varit.

 

Self hatred grows in me like cancer
I can’t locate its whereabouts but it's feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You’re the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I’ll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I’m settled now
This shell of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You’re the only one that dare speak the truth about me
In this town
Of well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town, filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I’ll never trust again

På Twittter finns en person (nej, miljontals, men ni fattar vad jag menar) som jag inte känner. Men hon skriver vackra tweets, hashtaggade med #Nätkärlek, nu när näthatet är mer utbrett och omdiskuterat än någonsin.

 

Jag läser och tar till mig. Tar till mig personligen.

 

 

Tack, Linnéa Regnlund, för att du finns. För att du twittrar. Och får oss andra att känna oss sedda.

 

Tack.

 

Linnéa Regnlund - twitter och blogg.

 

Alla citat är direkta.

 

• #Nätkärlek till dig som tappar fotfästet, faller, faller, faller. Och som ingen ändå ser. Dig som ingen fångar.
• #Nätkärlek till dig som längtar så hjärtat värker. Efter något annat. Efter att något ska funka.
• #Nätkärlek till dig som inte orkar mer. Som är för vilse, för ensam, för långt borta från verkligheten.
• #Nätkärlek till dig som vacklar i allt nu, när hjälpen tagit semester över sommaren, när du är lämnad ensam fast du inte klarar det.
• #Nätkärlek till dig som håller på att tappa bort dig i dimman, det overkliga. Ge inte upp. Nånstans finns en hand som kommer ta din.
• #Nätkärlek till dig som har ett förflutet som jagar dig i nuet, och jagar bort verkligheten, jagar tills allt snurrar och är dimmigt.

• #Nätkärlek till dig som är så ensam nu. När allt det vanliga tagit ledigt. När alla ska förverkliga så mycket på annat håll. Utan dig.

 

 

Det brukar inte följa med upp. Inte dit. Alla spöken brukar tystna i den miljön. Jag brukar kunna jobba bort alla onda tankar.

 

Vad som hände igår, vet jag inte. Kanske kom verkligheten ikapp. Kanske släppte all överspändhet från helgen, då jag gjort allt för att undvika Henne. Kanske är det all laddning inför hösten som plötsligt blev för överväldigande efter att ha fått stå tillbaka i en veckas tid.

 

Jag vet inte.

 

Men när vi var tillbaka på gården och fått en kall öl, och jag kommit ner i varv, kände jag hur det började slita. Slita och dra. Jag erbjöd mig att eftermiddagsfodra. Enbart för att komma bort, iväg. För att de skulle slippa se hur jag nöp mig i armen och drog mina djupa andetag, fick ner pulsen igen.

 

Trots samvaron med hästarna fortsatte det slita, slita och dra och jag tog fram foder och cykel och vattenslang och laddade och trampade ner i rekordfart till fölstona. Gnuggade, gnodde, gned tills vattenkaret blänkte. Fodrade. Såg till att nytt vatten rann till. Trampade tillbaka upp till gården och det fortsatte bara slita, slita och dra. Hög puls, korta, höga andetag.

 

När jag kollade övriga vattenkar, insåg jag att det inte skulle hålla längre. Inga vassa naglar mot numera sårig underarm kunde ta bort det onda som med allt högre fart bara växte och behövde ut.

 

Jag gick in till Jan. Jan Palema. Janne.

 

Han slutade äta direkt. Lät mig komma intill. Vilade sitt huvud mot min rygg medan jag fick gråta mot hans varma hals.

 

Att låta en häst trösta. Någon som är varm. Som inte frågar. Inget säger. Någon som inte kan fråga vad som ska sägas eller göras. Utan som bara säger och gör rätt ändå. Nämligen ingenting alls.

 

Jag grät, grät ohämmat. Av ångesten som sådan, och över det faktum att jag låtit ångesten ta överhanden där, där den aldrig fått sån kraft. Grät över besvikelsen jag kände.

 

Där och då kom K. Gjorde ingen sak av det. Lät mig samla mig i lugn och ro. Tvingade inte på mig någon tröst, utan lät Janne och mig få den stunden. Gjorde helt rätt.

 

Gjorde ingenting.

 

Tack.

 

Tack, underbara K, J och S för en underbar vecka. Tack för att jag får slita mig svettig och trött. Tack för att jag tack vare det kan sova i ett varmt rum med flugor på en hård madrassbotten. Tack för all trygghet ni erbjuder.

 

Tack för att ni, enbart genom att vara just ni, hämmar mina ångestattacker. Tack, för att jag får gå undan när de ändå vill komma krypande. Tack för att ni aldrig frågar.

 

Tack, K, för att du gjorde som jag bad igår. Jag bad dig bara ignorera och det gjorde du. Tack för att jag fick stå där, hos Janne, och bara samla mig och låta stormen bedarra. Tack för att du bara fattade att såhär är det, fast aldrig tidigare här. Hit följer det aldrig med, men nu gjorde det det och jag vill tacka för att du lät det komma hit. Tack för att jag fick förklara det och jag hoppas att du förstår att det är tack vare er som det, egentligen, aldrig följer med.

 

Hos er behöver jag aldrig bevisa någonting. Jag känner mig lika accepterad och välkommen de gånger jag halvsover i en soffa, som de gånger då jag oombedd skurar hela stallet. Mina ångesttårar är lika accepterade som mitt skratt sprunget ur ren och skär lycka och frihetskänsla. Ni svarar på mina frågor, de jag borde kunna svaret på. Ni lär mig saker varje dag och ni låter mig lära mig.

 

I sju år har jag kommit och gått som jag velat. Sju år av värme och omtanke. Säkert har vi varit arga och less på varandra. Ingen vänskap klarar sju år utan att någon någongång bli förbannad på något någon annan gör. Omöjligt. Men vi har aldrig låtit det gå till personangrepp. Det har stannat vid företeelser, uttryck och beteenden. Gått över lika fort.

 

Oräkneliga gånger har jag känt mig som en parasit. Som någon som enbart lever på er välvilja. Jag hoppas ni vet att jag gör allt för att ge tillbaka för allt jag får. Jag hoppas att ni, lika lite som jag, tror att ni behöver prestera och bevisa.

 

Tack för att ni släpper in. Öppnar upp. Tack för att ni låter mig öppna upp. Tack för det förtoende ni dagligen ger mig. Visar mig. Tack för det självförtroende ni låter växa - ser växa - i mig hela tiden. Tack för att ni låter mig växa som person. Tack för att jag får vara en del av er värld.

 

Tack.

 

För att ni låter mig vara jag.

Där sitter jag, med fem av de finaste personerna som Moder Jord har att erbjuda.

 

Och mitt i allt så tar mina ben rätt och slätt beslutet att det är dags att gå. In på toa, tvätta och borsta. Byta om, krypa ner under täcket.

 

Kände hur ångesten kom krypande och jag tror jag reste mig i tid. Kom iväg, undan. Tror de slapp förstå.

 

Jag har slitit som ett djur idag. Det har gått i ett, sen blev det millöpning ner till travbanan. En mil som avverkades på 56 minuter blankt. Kanontid. Jag var jättenöjd.

 

Sen åt jag en massa skräp och jag tror det utlöste det här. Plötsligt var inget jag gjort idag; jobb, träning, ingenting, värt ett jota. Jag var plötsligt helt värdelös på allt och hela jag blev fel.

 

Där och då blev det läge att dra sig undan. Lyssna till underbara, trygga röster genom väggen. Försöka sova bort det onda. Ondskefulla.

 

Det blir nya tag imorgon.