Maria P

Andra versen är om E - I'm beginning now to see... - Jag har insett vad hon såg, vad alla såg. Jag förstår varför hon ville vänta med att prata med mig i somras.

We're connected through our hearts

 

 

There's a room inside your gut
Close the door and keep it shut
Let no daylight enter in
And the punishment begin

Who are you now to decide
Whether or not I can
Be exposed to what you hide
Just be a strong and silent man

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

I'm beginning now to see
What you must have thought of me
In a body cast of glass
Life-changing information should just pass

But I don't break that easily
And if you'd dare then you would see
That I can carry all the weight
Of the burdens on your plate

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

Ja, herrejistanes. Dagar som idag tär, på både psyke och kropp. Jag trodde dagen var bra, det kändes så. Sen gick allt snett och gråten var i halsen ända fram till kvällningen.

 

Det får lov att bli ett par timmars sömn nu, så kanske jag är någotsånär återhämtad till imorgon. Imorgon ska bli en kramadag, har jag bestämt. Jag ska hämta energi från vemsomhelst som ser ut att kunna låna ut litegrann till mig.

Lukter överallt. Ljud från alla håll. Susande brus, blinkande ljus.

 

Panikångest. Ont i hjärtat och kroppen. Naglar djupt in i underarmen.

 

Mår så illa. Misslyckad, felar. Fel igen, alltid fel. Det mest förbjudna.

 

Helvete, helvete, helvete!!!

Det sliter

Tankar som skaver, en underarm som svider

Ofullständig, otillräcklig, känslor som glider

 

Mår jag illa?

Är jag hungrig?

Är jag mätt?
Kan inte skilja, inget blir rätt

 

Ofullständig, otillräcklig

Känsloliv på svaj

Behöver rätas upp

När är det min tur att bli rätt och hel?

 

 

En kamp inombords

Två starka viljor

Två; min och Hans

 

Det suger inom

Det knycklar sig

En långsam, inåtsugande implosion

För Honom är den oviktig, min version

 

 

Ta mina händer, båda två

Res mig

 

Han vet vad som sker

Hans ilska vet inga gränser

Hans sjuka fantasier

Perversionen i det Han planerar

Det Han tänker göra om jag inte ångrar mig

Om jag inte säger stopp nu

Redan innan jag börjat

 

 

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.

För lite drygt ett år sedan, träffade jag J för första gången. Då var jag så nergrävd i min egen grop att jag inte fattade själv hur långt ner jag var. Därefter har jag åkt rutchkana ner, ännu djupare.

 

Där nere hittade jag ett rep. Jag började dra mig uppåt i det. Stundtals har min kropp varit för svag, mina armar för klena för att orka dra mig upp. Men så, helt slumpartat, dyker knutar upp, lite varstans på repet och där kan jag hålla mig i, och klättar jag något högre så kan även fötterna få vila.

 

Mina händer är valkiga och såriga efter en lång och mödosam klättring. Ibland tappar jag greppet och glider ner, och det svider. Det svider när det blir brännsår i händerna.

 

I höst har jag glidit, men jag är fortfarande bra mycket högre upp, än för ett år sedan. Och ibland, när jag vilat en stund, får jag för mig att någon varit där och dragit lite i repet. Inte för mycket, för jag behöver tro att jag klarar det här på egen hand. Men litegrann, jag visar mig vara i ögonhöjd med en sten som förut var utom min räckvidd. Det finns människor som drar i repet, förankrar det på nytt, bara lite högre upp.

 

Ju högre upp jag kommer, desto längre blir fallet, om jag helt skulle tappa greppet. Men jag tror, någonstans, att någon står där uppe, redo att gripa tag i min hand. Jag tror och hoppas att jag inte tillåts falla igen. Inte ända ner.

 

Ibland behöver man falla, då och då behöver själen gå vilse. Jag har bara varit med om det för hårt, för länge. Såhär länge är inte okej. Men jag kommer ta mig upp. Med eller utan hjälp.

 

Och när jag är uppe, kommer jag bära med mig så mycket. Den här resan ska stärka mig. Och den skapar mig. Gör mig till sist till den jag alltid trott mig, innerst inne, vara.

 

Jag hoppas faktiskt att jag kommer kunna behålla närheten till vemodet som jag så länge nu, burit på. För det är i vemodet den skapande Maria kommer fram. Den tolkande. Jag har en helt ny närhet till sångtexter jag hör, sånger blir snabbare mina. Min sångpedagog har ofta berömt mig för just det; att jag aldrig sjunger en sång förrän jag med själ och hjärta kan mena den. Jag hittar mig i så många sånger, visor och texter. Strofer som, lösryckta, kan beskriva hela mitt jag, mitt liv. J har lärt mig att se de olika delarna som är jag, som många personer. Han har gett mig bilden av en barngrupp, då det är något jag kan relatera till. Och det finns så många sånger som jag kan tillägna olika delar av mitt jag.

 

Jag skapar som aldrig förr. Precis som minnena som J lär mig bjuda in - aldrig tvinga mig på eller rycka i, bara bjuda in - kommer melodierna. När jag går, när jag motionerar, när jag har ett barn i knät, när jag svingar en liten, högt, högt. Då kan de välla över mig som en våg. Jag blir bättre och bättre på att fånga dem och att minnas dem. De formar sig själva och det är min uppgift att ta tillvara dem.

 

Det är i vemodet det sker och även om jag aldrig, aldrig vill tillbaka till de dagar då vemodet hängde som ett av Iors regnmoln över huvudet på mig, vill jag kunna plocka fram det. Jag blir en bättre sångerska, jag lyssnar bättre, både till texter och till människor runtom mig. När jag kan plocka fram, och kontrollera, vemodet, blir jag den skapande, tolkande Maria.

 

Jag kommer nog aldrig orka bli helt bra, om jag inte tar tag i min matproblematik. För med en metabolism och ett blodsocker på svaj, orkar inte hjärnan sortera. För ett år sedan, gjorde vemodet att jag inte orkade äta. Jag orkade inte hantera mig alls, om jag inte tränade bort det lilla jag fick i mig. Nu tränar jag förvisso mer än någonsin; jag har inte haft en vilodag sedan den tjugoåttonde oktober, men jag känner energin komma tillbaka allt oftare, och jag har bestämt mig för att tjugohundrafjorton ska bli det år då jag blir frisk från allt vad ortorexi heter. Och när den biten är klar, kan jag trösta det lilla som då ännu kommer vara sorgset inombords. Det ska inte bort, men det ska lugnas och bli tryggt i att det alltid är välkommet och lika viktigt som allt det andra jag bär på.

 

Jag ska bli den jag själv hade behövt, behöver, i det här. Jag har nämligen insett vad jag saknar. Eller vem, snarare. Jag vill få höra, öga mot öga, att det går att bli bra från ätstörningarna. Och jag vill höra det från den som varit där själv. Jag har läst det så många gånger, det finns ett otal människor där ute i cybervärlden som skrivit det, direkt eller indirekt till mig. Jag har träffat människor som är där jag är. Men aldrig den som tagit sig upp och ur. Bara läst, aldrig träffat. Jag skulle behöva att någon, vuxen, gärna äldre än jag, såg mig djupt i ögonen och sa: Maria. Du tror mig nog inte nu, men jag har också varit där. Jag har också hört Rösten och det går att bli av med Den. Jag kommer alltid minnas Den, men Den hörs inte längre. Den styr aldrig mer mitt liv. Jag blev frisk; du skulle aldrig tro om mig att jag varit sjuk? Något sådant. Inte någon som är där nu. Någon som var. Som tagit sig upp. Någon jag känner, som jag själv (mot bättre vetande) bildat mig fördomen om (precis som många, mot min vilja, bildat sig fördomen om mig) aldrig någonsin skulle kunna ha hamnat på matproblematikens botten. Sådan vill jag bli, frisk och stark nog att hålla en hand en dag, hålla den mjukt men fast och berätta att det går.

 

Det är enorma krav. Men inte omöjliga, för jag omger mig av så mycket fina människor. Mitt problem är ju bara att det här inte är något som syns, så vem ska kunna veta? Kanske får det stanna vid fantasier. För det är, som sagt, stora krav. Och vem är jag att begära att någon lämnar ut sig åt mig, som det senaste året inte velat knyta nya, nära band, av rädsla för utelämnandet?

 

Jag tar mig uppåt. Men ska alltid minnas. För det är i vemodet jag skapas, och skapar. Jag ska bli frisk. Fri.

 

Hjälper ni mig?

Happ, så kom det igen. Slaget i huvudet. En text som jag direkt kan relatera till. Som jag skrivit förr, känner jag ofta att jag nog bara låtsas. Bara för att få uppmärksamhet. Jag ler och skrattar. Jag äter. Jag är normalviktig och ingenting på utsidan skvallrar om vad jag gör. Jag inbillar mig själv att jag bara leker med min omgivning.

 

Och sen kommer en text, som lika gärna kunde varit skriven av mig. Och det går inte att hitta på; det här är ren erfarenhet.

 

Läs. Det är tre texter; läs dem nerifrån och upp. De två senaste är bara PANG BOM, på pricken, jag. Kanske inte själva förloppen, men tankesättet.

 

Om du vill läsa tidigare inlägg av mig, i den här kategorin, så finns de här.

Jag ligger ner igen. Och jag kunde lika gärna bli sparkad på, för det är så det känns. Inombords känns det som en implosion, fast långsam. Det knycklar ihop sig där inuti, som en plastpåse som någon suger luften ur. Jag sugs inåt, kroppsligt och själsligt. Mitt innanmäte blir som en ihoptryckt påse, alldeles knycklig och rynkig och jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet att det inte är bra. Men dagar som de som varit måste bestraffas.

 

Ikväll skrattar Han inte. Det kommer bara en hånfull fnysning. Ett konstaterande. Jag är patetiskt svag. Inte ens skrattet vill Han ge mig. Det är jag inte värd.

 

Och då förnedrar jag mig ännu mer. Krälar i stoftet för Hans bekräftelse. Hans förlåtelse. Men Hans blick är iskall och jag blir som en hund som gör vadsomhelst, vad som än krävs, för att Han ska trycka på klickern, ett enda tecken på att jag gjort rätt.

 

Han blir svårare att blidka. Dagar som den här, är det stört omöjligt och jag borde bara släppa det. Släppa det, erkänna att Han vann och ge fullständiga fan i vad Han gör med mig då. Kanske blir Han handfallen av mitt agerande. Kanske skriker det i mig ännu mer, kanske börjar det slita, slita och dra. Kanske är det värt det.

 

Men orkar jag chansa? Orkar jag det ikväll?

 Frosseri är en dödssynd

Dagen har varit bra. Små dippar men överlag en guldkantad dag med många skratt och mycket spontanitet. Dagens träning var godkänd; trettio minuter core, en kvart på löpbandet och sen snabbt in och byta till dansbyxor och sen en rush till en timmes dans. Lägg därtill cykel till och från bussen (totalt knappt åtta kilometer) och promenad mellan buss och jobb, vilket idag gav totalt tre kilometer.

 

Sen blev det kvällen.

 

Och Han börjar fnissa lite tyst där på axeln. Knappt märkbart först.

 

 

Utåt såg det nog fantastiskt ut idag. Inombords vet jag att kontot är på minus, solklart på minus, precis som Han vill ha det. Förväntar sig, numera. Så solklart på minus, men det räcker inte. Hans hånskratt ekar i mig, djupt inom.

 

Jag sviker igen. Jag sviker Honom. Jag sviker mig själv, för såhär gör man bara inte. Jag sviker alla som tror på mig, ber för mig och som sträcker ut en hand för att hjälpa. Genom att bete mig som jag gör, spottar jag på marken framför deras fötter. Otacksam och bortskämd, stolt och kall. Curlade, jävla skitunge! Hjälpen erbjuds mig, gång på gång men jag stöter bort. Vad folk än erbjuder, fortsätter jag i samma gamla spår och en dag tröttnar folk på att hjälpa. Vargen kommer! En vacker dag kommer ingen längre springande.

 

Det är kväll. Det är mörkt utanför. Världen blir sådär stor och ohanterbar. Och jag kryper ihop litegrann och bara önskar att någon finns vid min sida den dag jag ser slutet på min kamp. Hoppas och ber. Försöker förstå mitt bortskämda beteende, för det är inte jag. Och det är absolut inte mina föräldrar, de har gett mig så mycket mer än en syn på världen som en plats där alla ger mig vad jag vill ha. De har gett mig en stark tilltro till människan, en ljus bild av vad kamp kan göra. Mina föräldrar har matat mig med envishet och en tilltro till min egen förmåga. Därtill sviker jag även dem, för jag förnekar allt de gett mig. Förnekar dem. Och i takt med att jag inser hur jag förnekar alla omkring mig, växer självföraktet och till sist förnekar jag även mig själv.

 

Jag bara önskar att någon kommer stå kvar.

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.

 

Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.

 

Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.

 

Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.

 

Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?

 

Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Jag ligger i fosterställning i sängen. Jag ligger så av två skäl. Och dessa två är båda sprungna ur samma rot. Jag har ont i hela magsäcken och jag har ont i hela själen.

 

Jag har ont på grund av en tårtbit.

 

 

Det gick bra. Det var så kravlöst. Och det var så lite. Det gick bra. Det gick ner. Och sen gick det inte mer. Bort. Undan. Andas. Naglar, vassare än jag minns dem. Inga tårar, inget som kunde synas. Bet ihop. Det går, det kan gå. Bänken var inte till för att sitta på, men det måste gå, för jag kunde inte fokusera på att flytta mig. Andas klart, möta igen. Bort med alla spår, undan, väck med allt. Leende på.

 

Jag ligger i fosterställning och jag vill bara somna, men magen svider och själen gråter och det klickar som en flagglina mot en flaggstång och jag blir vansinnig på det där ljudet som klickar någonstans.

 

Jag ligger i fosterställning med blödande hjärta, med tankar som inte borde få finnas. Jag ligger och tänker att jag gjorde fel, felade igen och jag tänker på att det jag gjorde före och efter inte har räckt, inte kan kompensera. Min själ svider för jag vet att jag bara har ett par timmars ytterligare frist, innan middagen ska serveras. Och jag kan inte tänka på middag utan att själen svider.

 

Såfort jag orkar resa mig ska jag ta reda på varifrån det där förbannade ljudet kommer.

 

Jag ligger i fosterställning och jag blir förbannad på mig själv. Och jag blir förbannad på alla runtomkring. De säger att jag är klok, men jag vägrar tro dem, för ingen klok människa gör som jag. En klok människa vägrar tillåta något så abstrakt som en tanke styra ett helt liv. En klok människa reser sig upp och tar striden men jag bara orkar inte slåss så jag måste vara fullständigt dum i huvudet. Hade jag besuttit någon form av minsta klokhet så hade jag kunnat njuta av det andra kan njuta av, det andra ser som självklart.

 

Men förihelvete sluta!

 

Jag ligger där jag ligger och jag hör människor skratta på utsidan. Rösterna är unga. Och någonstans tar sig skratten förbi det där förbannade klickandet. Skratten letar sig in och jag orkar inbilla mig att de där unga som skrattar, de är kloka. De låter inga tankar bestämma. De kan njuta och när jag har bestämt mig för det, då ser jag hopp för människorna som skrattar. De är nog inte som jag. Och det gör mig glad. Och när jag kommit dithän, då kan jag somna.

 

När jag vaknar ska jag ta reda på varifrån det där klickandet kommer. När jag vaknar.

Jag följer en fantastisk twittrare. Och just ikväll twittrar hon allt jag tänker.

 

När jag mår dåligt så finns där horder av folk som tycker att "Det är bara att ringa", "Du vet var jag finns", "Om det är något så..." och så vidare. Ni vet.

 

Det värsta är bara, att allt går inte att säga. För jag blir rädd att skrämma iväg er. Jag vet att några står kvar. Men vilka? Och hur länge?

 

Hursomhelst. @Lynxia har skrivit några tweets, med precis de ord jag bär inom mig. Hon bloggar också, väldigt klokt. Här är hennes blogg. Här är ett inlägg som påminner om detta inlägg, som jag skrev i somras.

 

Och här följer @Lynxias tweets, vilka jag blivit lovad att få citera. Tack! (Här A, är vad du kan göra för mig, du som undrade.)

 

Så vackert skrivet. Så igenkänt.

Hans vedervärdiga, ihåliga skratt ekar i huvudet. Han hånar mig. Jag felar i Hans ögon och Han vet att Han har övertaget.

 

 

Idag kan jag inte stoppa och Han vet att Han kan göra med mig vad Han vill. En dag som denna vet jag inte var det slutar. Han är arg, men Han njuter av att jag är i Hans våld. Det ser så bra ut utåt, men jag vet att alltihop, må så vara att det är blott en tredjedel av rekommenderat, ses som frosseri och jag kommer få lida för det.

 

Tankarna går dit allt oftare. Han är allt närmre att göra mig till den A förbjudit mig att bli. Snart räcker inte daglig träning, snart funkar inte smärtan de sylvassa naglarna mot fnasig, jackig underarm ger. Han vill driva mig längre. Så jag kämpar mot dagar som denna, men hur länge orkar jag kämpa?

 

 Ingen behöver någonsin få veta

 

Ser mig i spegeln, ser hur Han låter mig se hur kroppen växer medan jaget krymper. Han påstår att jag kan reversera, men jag vet inte om jag vågar och A skulle aldrig förlåta mig.

Likt ett barn svarar Han an på socker. Det är Han som ger mig illamåendet. Han vill trigga fram en reaktion.

 

 

Han gör mig illa, och jag vet inte vad Han kan göra med mig. Han letar fel på mig, tror mig inte, för en sekund, även när jag vet att jag lyder. Han är som den dominante i ett destruktivt parförhållande. Bara väntar på minsta förevändning. Jag gör vad jag kan, tassar på tå, gör inget väsen. Låter Honom hållas, för Han har påstått att Han älskar mig. Bara jag lyder. Och så trotsar jag och Han skadar mig, gör mig illa, men till syvende och sist är det jag som krälar i stoftet för Hans förlåtelse.

 

Kommer Han någonsin lämna mig? Kommer min högra axel någonsin kännas tom?

 

Idag var jag trotsig, och det kommer betala sig.

 

Jag är så jävla patetisk. Så inihelvete svag.

Idag, för ett år sedan, räddade E mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men jag är övertygad om att det är sant. Kanske inte i fysisk mening; jag har aldrig sett bara en enda utväg. Men mentalt. För ett år sedan påbörjades en resa jag ofta ångrat att jag följde med på. Eller följde med... jag blev inpackad i en koffert och medtvingad.

 

Jag har varit förbannad. Jag har vänt mig mot dem som brytt sig mest. Jag har varit så tacksam. Är, i grunden, hela tiden tacksam. För de som fått utstå mest ilska, de har stått kvar. Inte vikt en millimeter.

 

Hela historien finns här. Läs den (kanske igen?) om ni vill. Mycket stämmer fortfarande.

 

Min resa är långtifrån över. Jag vet inte om den någonsin kommer ta slut. Vissa lär sig leva med problematiken, ett sorts sida-vid-sida-förhållande. Andra blir helt av med sina nojor. Åter andra får kämpa livet ut. Och jag har ingen aning var jag hamnat när min kamp är över.

 

Jag vet bara att såhär länge har jag aldrig behövt kämpa förr, och det hade jag nog heller inte den här gången, om det inte varit för E. För jag hade troligen, som alla andra gånger jag trillat ner i min mat- och träningsproblematik, snart kravlat upp igen, om än tillfälligt, utan att ha tagit tag i problemet som grund. Nu gräver vi, J och jag, långt ner under marken och rötterna börjar synas. Det är bra, för jag ser allt på ett helt annat sätt nu, än sist jag varit nere och vänt.

 

Tack, E, för att du räddade mitt liv. Tack, för allt ditt mod.

 

 

Gårdagen då? Vad hände?

 

Jag kraschade. Totalt. Efter inlägget igår blev det bara värre och tårarna kom. Underarmen svider än. Jag lugnade mig någotsånär tillsist och vid elva kom Finaste hem. Då var jag helt slut, och till sist lyckades jag somna.

 

Jag drömde om Henne. Vilket inte är konstigt, för det är Hon som i grund och botten har orsakat allt det här. I flera år tryckte hon ner mitt tonårsjag, och hade det inte varit för Henne och Hennes sätt att se prestation före person, så hade jag aldrig behövt leva med den här typen av prestationsångest.

 

Fattar ni hur djupt rotad Hon är? Jag kan fortfarande rabbla Hennes telefonnummer och det har jag inte slagit på snart tio år. Jag har inte bevärdigat Henne med så mycket som ett "Hej" på säkert fem år. Avskyn mot Henne och allt hon gjort sitter djupt i hjärteroten.

 

Men som jag nämnt, får avskyn inte ta över. Jag lägger all energi jag har, på att istället omvandla det till kärlek åt dem som förtjänar det. Finaste. Familjen. Barnen. Kollegorna. Vännerna.

 

Jag tänker vara bättre än Hon.

Nionde november.

 

Dagen då jag började likställa smörgås med illamående.

 

Fan.

Self hatred grows in me like cancer
I can't locate its whereabouts but its feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You're the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I'll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I'm settled now
The shell of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You're the only one that dare speak truth about me
In this town of
Well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never trust again

I torsdags hann jag ta en kopp kaffe. Sen hann jag påbörja nästa, och jag tror att jag lyckades sippa i mig totalt kanske tre klunkar av kopp nummer två.

 

Sen mådde jag illa, så fruktansvärt illa. Jag ska erkänna att det har blivit ganska mycket kaffe det sista, och framförallt väldigt mycket kaffe i förhållande till matintaget. Så att jag blev illamående är ganska lätt att förstå.

 

Det uppenbara koffeinöverskottet har nu lett till en nödvändig koffeindetox. Jag lever såldes på te just nu, sedan knappt tre dygn. Inte jätteinspirerande, även om jag gillar te i allmänhet.