Maria P

Idag kom senaste tiden ikapp. Tröttheten flög över mig och stressen grodde. Inte som en dålig dag, för dagen har varit bra. Men stress, maniska tankar. Ordning, ordning, reda. Plocka, rensa. Upp från golvet. Sopa; rent, renare, renast. Inte tillräckligt rent. Leende på, räddas av barnen. Få det att funka, bara få det att flyta.

 

Senaste tiden är ikapp mig. Två timmar, ensam i bilen, och jag reflekterar. Han tog mig inte på allvar, jag kan bara inte tro det. Bara för att jag svarade Nej på två frågor, så har jag inga problem. För det är de två som räknas, inte jag, inte det som gror i mig. Två som räknas; två som finns. Just på grund av två Nej, är jag övertygad om att det här bara var en strid av många. Jag kan inte tro att det kommer bli så enkelt. Tre veckor kommer bli sex, kommer bli nio. På grund av två Nej. På grund av någon som inte läst på och som inte tog mig på allvar. Han fattade inte, han fattade ingenting. Precis som alla andra; ingen fattar. Han satt där och skulle förstå mig, men återigen såddes ett frö av tvivel, slog rot och började gro. Jag kanske är helt normal och då stängs alla dörrar.

 

Det är så det känns. Den känslan vill inte släppa, inte ikväll. Tröttheten tar krassheten, cynismen, i hand och knackar på. Jag är för trött för att stå emot och Han hinner före mig, öppnar dörren. Ingen som fattar. Ingen vill förstå. Bara Han förstår, men jag ska släppa Honom nu.

 

Och vem ska förstå mig då?

Jag blev så frustrerad igår. Ännu en diskussion och en insikt om att folk inte har en jävla aning om vad jag pratar om. Och ändå, ändå, har hon sett mig från början. Hon har känt mig sen innan det drog igång, innan raset. Hon erkände att det från början syntes att jag var sjuk. Men sen kom det.

 

Ser ut. Där har ni nyckelbegreppet.

 

Jag berättade om hur det är, hur tankarna skaver, hur hjärtat ibland blöder litegrann, hur skavsåren på hjärtat ibland stöter emot, går upp och börjar blöda.

 

Hon blev bekräftelsen på att det här inte är något man kan gissa sig till.

 

Hon berättade att hon får ångest av pizza och paj sedan hon var med i ViktVäktarna. Jag berättade att jag får ångest av frukostgröten, av att ligga på plus. Jag fick lov att förklara för henne, för en femtioåring, att det inte är sunt att räkna som jag gör. Hon kunde inte förstå, att jag räknar kaffe. Hon berättade att hon oftast äter normalt, men ibland kör en släng av femtvå, av GI, av LCHF. Jag berättade att när jag är frisk, så får jag aldrig, aldrig hoppa på någon typ av diet, för det kommer troligen att trigga igång en ny typ av beteende. Hon tyckte att det ändå är viktigt att äta sunt, för annars kan man ju svälla ut och bli jättetjock. Jag tyckte att när jag är frisk, ska jag kunna välja att köpa en stor påse choklad, bara för att jag vill. Jag tyckte att det är viktigare att tänka sunt, än att äta sunt. Jag tyckte att om jag sväller ut och blir jättetjock, så är det ingenting som någon överhuvudtaget ska behöva lägga sig i, det ska tamejfan världen skita i, för det är inte det som skapar mig. Hon pratade om vikten av att tänka sig för. Jag pratade om vikten av att ligga på minus. Hon pratade om vilken fin kropp jag ändå har fått, att jag ser strålande ut. Jag pratade om att mitt utseende aldrig varit primärt i det här, utan det handlar om att ta kontroll över någonting. Det kunde stannat vid perfekt ordning bland skorna i hallen på jobbet, men det gick vidare i perfekt ordning bland barnens kläder, bland mina saker och sen, tillslut, över siffrorna. Det handlar om perfekt ordning, om kontroll. Det handlar om att inte släppa någonting till någon annan, det handlar om att jag med ett leende hellre bränner ut mig på att städa, än att lämna något åt slumpen.

 

Jag fick henne inte att förstå, att det här inte är friskt. Varje gång jag sa något om hur osunt mitt beteende är, fick jag ett "...ja, fast..." till svar. Och, självklart, får det mig att tvivla på mig och på om jag verkligen är så sjuk som en del påstår? Känslan av att spela, låtsas, leka med min omgivning; deras tålamod och medmänsklighet, blir så påtaglig, när jag får den typen av respons. Är det här ens på riktigt? Eller är jag för medveten, för att det här ska kunna vara äkta? Jag har berört det förr, och jag gör det igen: Jag ser för frisk ut. Min kropp är min bästa vän, och min värsta fiende. Mitt sunda yttre ger en falsk bild av mitt skruvade inre; mina hårda tankar, mitt självförakt och mina organ som kämpar för att bearbeta det de får.

 

Jag är så glad att jag var nykter igår, för i onyktert tillstånd, hade jag inte kunnat hantera diskussionen. Jag valde att gå ifrån den, för jag väckte ingen som helst förståelse. I onyktert tillstånd, hade jag antagligen suttit kvar och stridit för min sak, men nu valde jag att inte orka, jag valde att lämna henne i oförståelse. Jag valde att gå därifrån, för hon trodde sig förstå, men hon var inte i närheten. Hon har sina tankar och erfarenheter. Jag har mina. Olika förutsätningar, jag dömer henne inte.

 

Hon är många år äldre än jag, men i det här är jag mognare än hon. I just det här, är jag äldre, mer erfaren och kunnigare. Diskussionen blev bekräftelsen på skillnaden jag kommer kunna göra. Den blev bekräftelsen på vem jag kommer kunna bli, vad jag kommer kunna göra. Jag kommer veta hur jag ska lyssna, vad jag ska svara. Jag kommer kunna fråga en orolig anhörig, om jag ska ta diskussionen. För jag kommer förstå, jag kommer veta vad alla förvirrade tankar vill leda till, jag kommer kunna vara en vuxen förebild.

 

Jag dömer inte.

 

Dra inga förhastade slutsatser om mig.

 

Tack.

• Ikväll hämtar jag upp min nederländska väninna, A, på tågstationen. Vi har återsamling i helgen, med kören jag var med i tidigare, och det var så vi lärde känna varandra; hon var medlem där som utbytesstudent för några år sedan. Hon kommer till Sverige någon gång per år och brukar bo här. Vi var ju på hennes bröllop i Nederländerna i april ifjol. Ska bli så kul att ses igen!
  
  
• Fick en fin komplimang av kollegan J idag, som tyckte jag börjar se ut att ha mer energi. Känns gott i själen. Nästa söndag tänkte Finaste och jag förresten bjuda hit J och hens sambo på lite middag.
  
  
• Massa gos med lyhörda kiddosar idag. Min grupp har varit helt otroligt lätt att ha att göra med på sistone; nästan så jag börjar fundera på när det ska braka loss?
  Kanske är det det, som J ser? För just idag har jag egentligen inte känt mig direkt energisk. Jag har haft lite svajande umgänge med de vuxna, medan en massa glädje har kommit i stunderna med barnen. Kanske har energin jag hämtar från dem, börjat spegla av sig?
  
  
• Jag noterar och jag bokför. Varenda. Jävla. Detalj. Allt på order från A. Det känns vedervärdigt, särskilt med tanke på hur veckan sett ut hittills. Kommer jag verkligen kunna lämna ifrån mig det här?

Kom hem och hittade ett fönsterkuvert fast utan räkning i. Ett annat brev, var det.

 

Så blev det verklighet igen. Det jag låtit bli att tänka på i två dagar.

 

 

Jag går bredvid nu. Ta mina händer!
Res dig upp så går vi. Mot friheten, Maria, lämna det gamla som inte går att ändra på bakom dig.
Ta sikte på det du kan påverka istället.

Underbara, fantastiska A. Det finns inga ord som kan beskriva vad den människan betyder för mig. Hon har lyft mig så många gånger, och idag har vi tagit ett steg på en ny väg, en ny resa jag ska genomföra, med (bland andra) henne, tätt, tätt vid min sida. Jag är så glad att det här har startats upp av just dem. Jag är livrädd, men jag vet att jag är trygg med dem på varsin flank. Dem, vars hjäran brinner.

 

Skrämde dock slag på mig själv, igen. Vi hade suttit och pratat och ältat, tagit beslut och diskuterat genomförande. Kaffe och morotskaka. Diskuterat lite till. Vem gör vad? A satt, som vanligt, tålmodigt och hörde mig berätta, allt hon redan vet. Kom med samma argument som vanligt. När jag inte orkade prata mer, gick vi ut och sotade ner våra lungor. Kollade luftfuktigheten. Gjorde det som är så fel för den som tränar, så dumt av den som sjunger och bara urbota korkat, av den som är född med trånga luftvägar. Helt fel i min värld, men att få göra så, ibland, tillsammans med A, att få släcka glorian för en stund, är så befriande. Bara ibland, och bara med henne.

 

Jag blev yr efter halva. Det kändes lite underligt; det brukar ske efter en kväll med kanske en tre, fyra stycken, och så lite innanför västen på det. Inte efter en halv. Trots det, blev det hela, och yrseln tilltog. Övergick i illamående.

 

Träning, för lite näring och för mycket anspänning. Det var nog vad som, tillsammans med en pinne, orsakade illamåendet och yrseln. En stund var det mig nästan övermäktigt.

 

Och då hann jag tänka. Trots att jag precis suttit och predikat över hur fel det är att Han får styra, över hur bra allt ska bli och om att jag nu ska ta kontrollen; trots det, hann jag tänka att mår jag ändå såhär illa, så kan det väl få bli så då; då vet jag att jag slipper ångesten efter morotskakan.

 

Ja. Han tog över en stund. Men innan jag hann gå så långt, innan kroppen fick göra det den egentligen velat, blev jag lagd i soffan och vi pratade lite till. Och där la sig både illamående och yrsel.

 

Jag skrämde mig själv, med de tankarna. Och det är bra, för det ger mig en kick att bli bra. Det är inte de tankarna som ska få styra mitt liv. Nu tar de rodret ur Hans händer, lär mig hur det fungerar, och ger det till mig. De knuffar undan Honom, står bredvid mig och coachar tills jag förstår hur man styr.

 

Som en instruktör på gymet sa: Vill man bli bättre, då får man lov att kämpa lite. Och det ska göra ont. Det får göra ont. Fast bara litegrann. Nu pratade hon om stretching, men orden fastnade, och jag har tagit dem till mig, gjort dem till mina.

 

Det kommer göra ont. Men jag kommer bli bra.

Det går inte. Det bara funkar inte att tänka klart, tänka färdigt. Inga tankar fäster länge nog för att komma till vägs ände och kännas fulländade, fullständiga.

 

Inte ens en löptur på närmare en mil, klarade upp den cirkus som är igång (dock avtog den lätt handikappande mensvärken litegrann; alltid något).

 

Samma känsla igen: /.../ en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.

 

Nej. Jag tänker inte ens försöka ikväll. Tänker inte älta den här skiten. Det kommer bara sluta med att jag blir förbannad på dem som bara vill hjälpa mig. Jag ska spara alla tankar till söndagen, till A. Hon ska få äran att reda upp bland alla trådar (hon har själv bidragit till trasslet den här gången, så jag hoppas hon är förberedd). Jag tar med ett eget paket och medelst klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol ska vi bringa reda i det här. Men inte innan dess. Det orkar jag inte.

Senaste veckan har det vridit och vänt sig åt alla möjliga håll. Jag behöver tänka, men kan inte tänka klart. Inga tankar blir helt färdiga i det här och jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att allt nu är helt utom min kontroll. Och jag vet inte om jag ska vara lättad eller förbannad. Eller kanske båda. Jag vet inte om jag bara ska låta mig styras nu? Jag vill ju styra, men uppenbarligen finns det folk som tycker att jag förlorar kontrollen över rodret? Och det kanske jag gör. Eller inte kanske. Det gör jag.

 

Men fan, det lät så bestämt. Ingen återvändo, liksom. Och när jag inte ser något utrymme för att vända om, då blir jag rädd, trängd. Då får jag panik, kan inte andas rätt. Det är starka hjärtan som kliver in och tar över, och hur mycket jag än vill bromsa, känns det som fruktlösa försök.

 

Jag försöker förklara att jag inte är någon söndagspromenad. Jag är inte den som låter mig styras hur som helst. Hur mycket ett hjärta än brinner, så kan bränslet, någon gång, ta slut. Och jag vill inte vara den som släcker elden, men i allt det här, finns den risken. Rätt vad det är, orkar man inte med mig längre. För jag blir så jävla motsträvig, sätter mig trotsigt på tvären, bara för att visa att jag inte är någon man sätter sig på. Jag kan bli så elak, så medvetet elak mot den som vill mig väl. Bara för att inte släppa in. För min egen överlevnads skull, helt av egoistiska skäl. Helt och hållet för mig, för att jag ska slippa få ont.

 

Nu kliver de alltså in. De, vars hjärtan brinner. De, som vågar påstå att deras hjärtan kommer orka brinna.

 

Jag är så rädd att bli den som släcker deras hjärtan, gör slut på bränslet som när elden.

Han kom.

 

Jag hade en bra dag på jobbet, en fin inledning på kvällen. Allt kändes bra, och sen kastade det sig över mig och ikväll var jag inte redo, inte alls beredd på när Han skulle komma fram. Inte med så mycket som en diskret knackning förvarnade Han, utan Han klev rakt in och vände hela min kväll uppochner.

 

Ikväll kan jag inte tro Dina ord, ikväll är de betydelselösa. Inget av det Du skriver känns sant, känns som mitt. Ikväll vill jag hålla alla på avstånd. Ingen får se mig såhär.

 

Idag var en såndär dag då det flöt, var fint. Fast någonstans, inom, växte det där tvivlet jag bär på. Tankarna om att jag är ett enda stort hittepå. Det var en såndär dag då folk ser ut att tro att jag bara fiskat efter uppmärksamhet hela tiden. En såndär dag, då jag tror det själv. Som om inget, fram till nu, varit på riktigt.

 

Men sen kom Han, Han kom och drog mig ner på jorden igen.

 

Dina ord får inte fäste ikväll och jag känner mig så otacksam och bortskämd. Jag vill så gärna tro allt Du säger, alla ord Du skickar, men just ikväll flyger de förbi mig, landar ingenstans utan blåser bort, iväg över taken och bort över skogen. Bort, bort, begravs under snötäcket som blir tjockare och kallare. Jag kallnar, jag också och hur jag än försöker undvika det, blir någon lidande.

 

Jag var inte redo ikväll.

Ett av kidsen på jobbet frälste mig totalt i fredags.

 

Jag är ju vegetarian, och det vet barnen vid mitt bord. Självklart har vi, precis som de flesta förskolor, även barn med annan typ av specialkost, så att jag väljer bort viss mat, är inget de ifrågasätter. De vet, och de är okej med det.

 

I fredags fick vi chili con carne till lunch. Riset var nedblandat i själva köttgrytan, så jag fick ta av det jag kunde äta, det vill säga majs och gurka. En av femåringarna vid bordet såg lite bekymrad ut när han såg det, men jag sa att jag skulle ta en smörgås sen, när jag skulle dricka kaffe.

"Då får du ha tidig rast, Maria, så du får äta.", svarade han. Där, smälte jag totalt.

 

Sen skulle jag iväg och hämta något, och smet på vägen in i köket och tog en liten smörgås, vilken jag sen hade med till bordet. När nämnda femåring såg det, sken han upp och utbrast:

"Braaa, Maria!"

 

Alltså... älskade, små...

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Ögonen går i kors av trötthet, men hjärnan går på högvarv. Ögonlocken trillar ner av sig själva, men resten av kroppen kommer inte till ro.

 

Jag trivs inte med det här, blir inte tillfreds med det kaos jag skapat. Jag var alltid den som fattade först. Tog fakta till mig, efter bara några korta frågor. Plötsligt står jag handfallen, fattar ingenting. Ingen fakta är min och då vill jag bara ge upp, för jag blir så frustrerad när jag inte förstår. Jag är så van att lära mig direkt, jag är inte van att behöva öva. Nu måste, måste, måstejag öva och läsa på, och jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör för att vara vanlig. Vad är vanliga tankar, vanlig fysik?

 

Summerar dagen. Jag når inte upp och jag sviker mig själv, ignorerar de mål jag satt upp. Jag förstår inte, för jag når ju alltid dit jag vill. Direkt.

 

Ni förstår inte. Ni är förstående, men förstår inte. Det är skillnad på de två. Och ingen fattar. Ingen förstår de tankar jag försöker förmedla. Och jag är så rak i det här, men ingen förstår vart jag vill komma. Ingen har hört Rösten, så ingen vet vad man ska lyssna efter. När kommer den som vet att det är dags att sluta låtsas förstå? Den som fattar tag om mina överarmar och skriker att Såhär gör man inte!? Den som ruskar om mig, bankar vett i mig? Sluta låtsas, för ni har aldrig varit där, varit här och då är den här fåniga låtsasleken inget annat än ren improvisation. För det här går inte att studera, här måste man ha varit.

 

Hjärnan spinner. Minnen, minnen, minnen.

 

Sluta leka med mig. Det sköter jag så bra själv. Agera, eller låt mig bara vara,

Idag är officiellt den dag då mitt lilla tillfrisknadsprojekt ska startas. Varje dag ska ses som en seger, så ja, jag tänker fira att dagen har gått bra.

 

Till frukost blev det havregrynsgröt (gjord på fiberhavregryn och mjölk), en halv deciliter mjölk till det, och så toppades det med en halv matsked linfrön. Dessutom ett ägg. Och kaffe. Massor med kaffe.

 

Förmiddagsmellis blev en halv banan.

 

Lunchen bestod av mina fina biffar och babyspenat.

 

Eftermiddagsmellis fick bli en ny grej jag gjort; Mellanmålsbit kallar jag dem. Ni får beskrivning. Snart.

 

Till middag blev det ett smördegsknyte från igår, hundra gram klyftpotatis, ett par matskedar bearnaisesås och en sallad gjord på grönsallad, spenat, gurka och paprika.

 

Allt som allt - 1240kcal.

 

Nu undrar alla, inklusive jag själv, vem jag försöker lura. Jag räknar in i minsta detalj och en löptur har det blivit. Men jag måste få lov att börja i någon ände. I min värld har jag ätit massor idag. Och ja, jag vet att en normalviktig kvinna av min längd ska äta runt 1700kcal, minst, om hon inte motionerar. Jag tränar dagligen och bör därför äta runt 2000kcal. Av de 1240kcal jag ätit idag, är 460 bortlöpta.

 

Så nej, jag uppfyller inte min kvot på långa vägar. Men vet ni vad? Jag ligger på plus. Bara det är en stor framgång. Att jag har fått i mig fem regelbundna mål (frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag) idag är ett jättesteg. Jag behöver få räkna, just för att jag ska se att jag får i mig tillräckligt. Jag vill kunna få i mig minst 1700 kcal, gärna uppemot 2000. Och tack vare att jag räknar, ser jag att jag inte är i mål. Slutsatser? Jo, jag får punktmarkera de tillfällen då jag kan öka. Helt enkelt. Jag ska aldrig ligga på minus; gärna 1700 plus efterträning. Det gör jag inte idag, men det är mitt mål. Små, små steg. Ett steg i taget. Jag tänker visserligen aldrig kräva av mig själv att äta typ 4000kcal, om jag tränat hårt, men så hårt blir det bara i undantagsfall.

 

Jag vet att jag verkar neurotisk. Och jag är lite knäpp, jag vet. Men det ska bli ändring nu. Jag fixar det här, med rätt hjälp och stöd.

 

Jag behöver att ni stöttar mig. Tror på mig. Inga pekpinnar. Fast det är klart, ni får skrika på mig om jag inte verkar komma loss ur räknandet, till sist. För det är dit jag vill. Befästa en vana så att jag slipper räkna, slipper tänka.

 

Visst, skrik så mycket ni vill. Men gör det av rätt orsaker. Var oroliga, ni får det. Och oro kan göra mycket med människor och hur de uttrycker sig, det är jag fullt medveten om. Men. Sätt er inte på så höga hästar att jag inte hör er. Döm inte. Bara hjälp mig (och ja, ett ilsket illvrål kan också hjälpa). Bär mig. Dra mig. Knuffa på.

 

Applådera ibland.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

Dagens första julbord stundar, delvis med folk jag inte känner. Svärmor stöttar upp och lovar att ingen tittar snett eller dömer. Tackar, uppriktigt, för det. Jag tänker på att jag har träningsvärk i magen efter corepasset igår och på att jag är stel i benen efter tretton och en halv kilometers löpning idag. Jag lever på det.

 

Men.

 

Jag ska inte sticka under stol med att jag mådde bättre den gång då jag bytte tre bajsblöjor, två nedkissningar och en nedbajsning på jobbet, inom loppet av en timme. Illamåendet då var inte ens i närheten av nu, trots rinnande diaréer. Stressnivån är högre än någonsin; jag kan inte komma på en jobbsituation som gett mig högre puls. Inte ett träningspass som höjt adrenalinet till dessa nivåer.

 

Så är läget. Nu ska jag bara överleva.

 

Det går.

Via fina, kloka Johanna, hittade jag detta inlägg.

 

Läs. Snälla ni, läs det. Det är kort, jag lovar. Och kanske kan ni få en förståelse för hur min jul kanske blir, om inte Han håller sig lugn.

 

Framförallt var det så skönt att få ord på det där jag skrev om en annan gång; att jag egentligen bara är rädd för en tanke, en tanke jag själv bidragit till att frammana.

 

Återigen vill jag bara få höra att det går att bli bra. Från någon jag själv bildat mig uppfattningen om, aldrig varit där. Där nere. Men som varit det och tagit sig upp och som kan se mig i ögonen och säga att det går. Någon jag litar på, någon som aldrig skulle ljuga

 

Finns det någon sån?

Är något i dne här världen ens på riktigt?

 

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year love will appear
Deeper than ever before

Maybe forgiveness will ask us to call
Someone we love, someone we've lost
For reasons we can't quite recall
Maybe this Christmas

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe this Christmas will find us at last
In heavenlike peace, pray for, at least
For the love we've been shown in the past
Maybe this Christmas
Maybe this Christmas