Maria P

Den hälsar på varje vecka. Runt 18/19-tiden. När det är lite för tidigt att lägga sig och lite för sent för att göra något. Då kommer den.

Söndagsångesten.

Helgen är slut och det är snart dags att ställa klockan igen. En enda dag till, snääääälla! Bara en enda dag med sovmorgon och umgänge med Finaste?

Som tur är så försvinner den rätt fort igen.

Så snart jag kliver in på jobbet och möts av en kollegas eller ett barns härliga leende och/eller godmorgon. Då går ångesten upp i atomer och jag är tacksam över att få jobba. Få jobba med det jag älskar.

Annars har helgen varit fin. Vi har fått både upp och ner vår nya TV på och från väggen. Vi har köpt och lämnat tillbaka väggfästen på löpande band. Saken är att hålen i väggen för att få upp fästet redan fanns där, och ingen av oss har lust att borra nya i dessa jäkla betongväggar. Det första fästet passade med hålen, men krokarna som man skruvar fast i TV:n var för långa och syntes  när TV:n var på plats på väggen. Det andra fästet passade inte alls med hålen. Så nu står TV:n på sin fot, i väntan på att vi ska inhandla ett passande fäste. Om jag får som jag vill så blir det en wirevariant.

Idag trotsade jag min segdragna förkylning och drog med Finaste till gymet för ett kort pass. Efter det tog jag en runda på ett par kilometer i spåret. Kändes okej, men visst blev jag trött. Kan i och för sig bero på, utöver förkylningen, att jag inte tränat alls på en månad, på grund av sagda förkylning.

Nu blir det nog snart sänggång. Så söndagsångesten får försvinna och en ny arbetsvecka får börja.

Morrnmorrn!

Har varit i Malung i helgen och bland annat gått runt på helgens marknad. Kan inte påstå att det fanns jättemycket av intresse, men vi fick med oss två kryddburkar hem. Mer pengar har gått åt på Brändans Galleria där jag hittade glas, böcker och ett par torgvantar.

Börjar egentligen inte förrän nio idag, men det är utvecklingssamtalsvecka, och jag har ett inbokat vid åtta. Så jag ska snart dra mig. Har i övrigt nu på morgonen fått alla räkningar betalda. Hejja mig!

Hepphepp, ska plocka lite inför avfärden nu.

På veckorna hinner jag sällan reflektera. Jobbet tar uppmärksamhet och tid och framförallt har jag istortsett kul jämt när jag är där.

Men jag har börjat komma in i en konstig period där vemod kan skölja över mig på bara ett par sekunder. Och sen stannar det. Vemodet, alltså. Det kan vara något som någon sagt, som inte direkt var sorgligt, utan som bara gjort mig lätt förvånad och senare lite ledsen, när jag börjar tänka. Jag kan glömma bort det i flera dagar, och så poppar en bild fram och så börjar allt igen.

Just nu försöker jag ta in lite olika information, samtidigt som jag försöker se det från den ljusa sidan och sluta ta saker och ting personligt. Men det är svårt. Ibland får jag känslan av att jag är och alltid har varit sist att få veta. Att det är en del av den jag är och hur folk uppfattar mig. Ibland accepterar jag det och ibland blir det som nu, när jag känner mig distanserad från allt och alla.




Försöker bara förstå...

Det underbara vädret från igår håller i sig. Även om det inte är speciellt varmt, så skiner solen och bara det gör att allt känns lite bättre. Än om det hade vräkt ner regn, alltså.

Idag har vi inga direkta planer. Vi sticker väl iväg och handlar lite inför vår planerade tacokväll. Sen får vi se, det blir det som faller på.

Det går emot höst, det börjar bli kallt,
det blir alltmer gott att vara inne
Snart är den här, betraktelsens tid
då sommaren bara är ett minne

Man börjar få tid att se till varann,
man får alltmer lust att va' tillsammans
Det blir alltmer värt, när vinden tar i,
att känna en närhet till nå'n annan

Det börjar bli dags att njuta den tid
då alla färger är som vackrast,
det börjar bli dags att njuta den tid
då man skall skörda allt man sått

Så låt det bli höst, vad rör det väl mej
så länge din varma kropp pulserar
Låt vinden ta i, du ligger ju här;
Min älskling, jag önskar inget mera

Björn Afzelius

Har precis joggat en tur. Joggade i tisdags, för första gången på en månad. Betänk då att jag för en dryg månad sedan, klarade av att jogga en mil. Då tär det en del på psyket att knata runt ett par kilometer och tycka att det knappt går. Idag blev det ytterligare ungefär en kilometer. Kändes okej, är lite trött i benen bara. I slutet av juni inhandlade jag ju nya joggingskor, och det märks att fötterna inte är vana vid dem, då de nästan domnar bort.

Annars är livet bra. Jobbet flyter på, trots en på semester och en sjuk. Vi hade utbildningsdag i måndags, så det har blivit en kort vecka.

Idag hade jag coachsamtal med chefen. Vi gjorde en övning som kallas NÖHR (Nuläge, Önskat läge, Hinder, Resurs (finns att googla, men det enda resultat jag fick upp gjorde inte alls verkligheten rättvisa)). Mycket känslosam övning som startade tankar. Dock en bra övning.

Nu väntar dusch. Sen blir det filmkväll hos N. Och imorgon blir det ytterligare en Axvallsresa.

Tänk så det kan bli.

Sitter vid TV:n hos mamma och pappa. Med Finaste bredvid mig. Icke att förglömma. En öl står uppknäckt framför mig (ja, jag börjar lära mig). "Tack för musiken" rullar på TV:n, men eftersom jag hunnit hälla i mig (nästan) en flaska vin, en cider och snart en öl så spelar det inte så stor roll. Allt funkar.

Imorgon är det dop. Kan knappt låten jag ska sjunga. Går ännu runt och nynnar på den svåra passagen på versen, försöker fortfarande memorera texten. Hmpf.

Ska nog gå.

Ska bli kul att få träffa lille L i alla fall.

En sista natt i ensamhet. En dags jobb. Ett par timmar hemma. Sen. Sen åker jag till Karlstads flygplats och hämtar Finaste. Saknar så jag snart spricker. Det känns härligt. Att saknaden är så stor fortfarande. Efter över två år. Det är precis samma saknad som jag kände när vi var nyförälskade.

Var?

Vi kanske fortfarande är. Nyförälskade alltså. Ibland känns det så. Får ofta den där varma känslan - fortfarande - när jag ser Finaste. Skillnaden nu, mot det första året, är att jag nu dagligen talar om för honom att jag älskar honom. Första året var fullt av ömhetsbetygelser. Men "jag älskar dig" kom först efter något år. Från oss båda. Och numera är jag noga med att säga det, det sista innan vi lägger på luren, skickar kvällens sista sms, somnar, eller bara innan jag går utanför dörren för att åka till jobbet, eller bara handla och vara borta en halvtimme. Jag vill veta, vad som än må hända däremellan, att det var det sista jag sa, senast vi talades vid.

Som det känns nu, så vill jag vara med Finaste resten av våra liv.

Så.

Bara en natt kvar, då jag klamrar mig fast vid hans täcke och med hans kudde intrasslad bland mina kuddar.

Jag har länge gjort sådär. Räknat nätter, istället för dagar. I början när jag bodde här uppe, och helst var i Axvall varje helg, räknade jag nätterna. Det är mer påtagligt. Än dagar, alltså. Tycker jag. Om nån säger "det är bara tre dagar tills..." så har jag svårt att fatta om de räknar innevarande dag och/eller den dag det där ska ske. Så. Nätter är lättare för förvirrade mig.

Nu ska jag dricka ett par liter vatten mot den tilltagande huvudvärken. Sen ska jag bosätta mig framför TV:n och vänta på att kvällen ska gå. Så jag får gå och lägga mig. Sova. Jobba. Vänta.

Och sen hämta min älskling.

Jag har varit hemma från jobbet i drygt en timme, och jag är redan så uttråkad så jag snart ställer mig och sjunger serenader för grannarna nedanför deras balkonger. Inte för att jag hade tagit mig för så mycket mer om Finaste varit hemma, men bara sällskapet hade gjort mig något mindre rastlös.

Stängde i alla fall på jobbet. Alltid något. Trots det fick jag gå upp vid fem i morse för att skjutsa Finaste och hans jobbarkompis till flygplatsen. Var hemma igen vid kvart över sex. Då kröp jag ner en stund till. Halvslumrade fram till halv åtta, då jag klev upp, åt lite fil, klippte lite flanobilder och till sist åkte till jobbet. Där var det tjofadreittan med trettiosex ungar på plats. Gick bra ändå. Förmiddagarna flyger förbi och sen lugnar det sig oftast rätt fort. Hade en liten stund planering på eftermiddagen, och när näst sista personalen väl gick hem så var jag ensam med bara tre barn. Gick hur bra som helst. Kunde låsa vid tio i sex. Jag brukar tycka det blir långdraget att stänga, men eftersom hemmet är ännu tråkigare just nu så gör det mig inget. Har dock bara en sen dag kvar denna vecka; imorgon. Öppnar onsdag och fredag och kommer som tredje personal på torsdag.

Imorgon drar kören igång! Ska bli kul att komma hemifrån lite, och få träffa lite skoj folk.

Hepp, tillbaka till mina flanosagor.

Imorgon åker Finaste till Stockholm på utbildningsresa för jobbet. Han blir borta till fredag, då jag hämtar honom på flygplatsen här och sen åker vi direkt till Axvall. Ska på dop på söndag, för mitt nya lilla kusinbarn.

Kommer bli en jobbig vecka. Har svårt att sova i vår dubbelsäng när han är borta, så eventuellt flyttar jag in i gästrummet. I den sängen funkar det. Vet inte varför, och jag tycker det är skitlöjligt. Sitter ju enbart i huvudet. Kvällarna är jag dock inte så bekymrad över. Kommer nog fylla dem med jobbplock såsom ritande, klippande och laminerande.

Ska även skjutsa Finaste och hans ena kollega till flyget imorgon. Klockan fem ska vi upp, åker tjugo över. Så det blir snart sängen här.

Finaste är ute på hallaballo med sitt nya jobb. De har kört GoKart och sitter just nu på nån trevlig restaurang. Själv har jag ägnat mig åt lite jobbplock. Mycket material som ska fixas innan det drar igång på allvar nästa vecka. Planeringstiden på jobbet är inte på långa vägar tillräcklig såhär i början, innan jag har allt som jag behöver. Sån tur då att jag tycker det är rätt kul att rita, måla, klippa och laminera. Idéer om hur materialet kan användas växer fram. Jag försöker föreställa mig barnens kommentarer, skratt och småprat. Då ni, då är det helt klart värt det, när man sitter där med ömma fingertoppar och trötta ögon.

Fast nu får Finaste gärna komma hem...

För första gången någonsin är jag hemma från jobbet. Gick hem med feber igår och har en karensdag idag. Är lite bättre. Hade säkert kunnat jobba, men man vet ju aldrig om jag hade mått såpass bra om jag inte fått sova ut idag.

Jaja, hemma blev det. Blir nya friska tag imorgon istället.

I början av min studietid här träffade jag en underbar människa. Vi har tyvärr inte hållit kontakten. Men det har inte med detta att göra. Just då skulle hon snart fylla tjugofem, och vi gick runt och skämtade om att "nu går det bara utför".

Det är inte direkt så det känns. Dessutom har jag ju inte fyllt än, det är faktiskt nästan fyra månader kvar.

Men.

Påväg hem från kvällens biobesök såg jag många gäng som var ute och festade. De var inte mycket yngre än jag. Men de var yngre. Och jag insåg att jag redan nu kommer känna mig gammal om jag besöker en nattklubb. En pub är en sak. Där samlas alla åldrar. Men en nattklubb, den besöks till största delen av folk i tjugoårsåldern.

Trots det insåg jag under kvällen att jag vill ha en helkväll på en nattklubb.

Jag vill kyssa Finaste hejdå, säga att jag älskar honom. Få höra att han älskar mig. Ett "vi ses imorgon" och jag vill höra att jag är fin. Vacker. Att jag ska ha jättekul.

Jag vill förfesta lite lagom med ett tjejgäng. Skratta och flamsa, spela kort, dricka. Komma på att NU GÅR JU BUSSEN!, bli först på med ytterkläder, stressa upp alla andra, vingla iväg till bussen som är sen så vi måste vänta och frysa.

På bussen vill jag komma på att jag är lite småtrött. Nästan tro att jag vill åka hem. Bli uppeppad. Smyga med en föredetta vattenflaska, som nu är fylld med helt andra saker. Trilla av bussen i centrum. Ta sikte mot en skränig nattklubb.

Där vill jag ta sikte på närmsta toalett, för kissnödig blir man alltid på bussen. Det är hög musik, skrän och tjim. Jag vill inte dansa utan jag vill supa. Vill ta sikte på baren, skämta med nån random person. Med drinken i högsta hugg vill jag börja leta efter alla jag kom med, eftersom jag alltid lyckas tappa bort folk.

Jag vill hitta någon annan av kompisarna som inte vill dansa. Slå mig ner med denna vid ett redan upptaget bord och börja snacka skit med den eller de stackare som utsätts för oss. Utmana folk att shotta Tequila eller Jäger. Gärna själv bli utmanad. Må lite illa, för det gör man efter ett Tequilarace.

När kvällen är slut vill jag vingla hem till en kompis. Såpass onykter att världen snurrar och jag inte kan sluta le, såpass onykter att jag får för mig att åka på en kall och blöt rutchkana. Men såpass nykter att vi tar oss till vårt mål.

med sminket kvar och med håret uppsatt stupa ner på en madrass, eller bredvid kompisen i sängen, ligga och hicka eller rapa eller snacka skit tills en av oss somnar ifrån alltihop. Vakna med snustorr mun, upptäcka att kudden är full med foundation och maskara, inte ha något annat att ta på mig än gårdagkvällens outfit.

Sakta komma till liv. Jag vill ta en dusch, tvätta bort gårdagkvällen. Vara bakis. Beställa pizza, köpa läsk och godis som jag inte klarar av att äta. Se en disneyfilm.

Komma på att klockan är närmare fem på eftermiddagen.

Då vill jag sätta mig på en buss, komma hem till Finaste och bara bakismysa.

---

Ska det vara så jävla svårt att få till?

Här

Till saken hör att jag satt på tåget. Positivt är att ambulansen körde därifrån med tjutande sirener, vilket de inte gör om det är försent.

Har haft en underbart lugn söndag, vilken till största delen har tillbringats här hemma, med bara en liten utflykt för vår veckohandling.

Dagen igår slutade till sist med att vi hjälpte Finastes bror litegrann. Sen framåt kvällen gjorde vi en paj med soltorkade tomater, fetaost och ruccola. Plus massvis med ost såklart ;) Den vart helt okej. Sen frossades det i allehanda onyttigheter innan vi sent stupade i säng.

Imorgon blir det besök av Finastes morföräldrar. Dock kommer de under dagen, så jag hinner inte träffa dem. Finaste förbereder dock för fullt här med att baka. Och jag har bränt ett finger på en plåt :(

...känns det fortfarande hyggligt på jobbet. Det har varit fortsatt lugnt den här veckan och kommer fortsätta vara ganska lugnt, även om barnstyrkan kommer öka på lite. Det har varit som mest tretton barn, och till veckan kommer det bli som mest nitton. Maxantalet är drygt det dubbla. Fyrtiotvå barn får de in där. Lite magknip blir det av tanken på mängden barn, men eftersom alla de andra vet hur man hanterar det, så lär jag mig nog snart, jag också. Är ju bara en fråga om mitt tankesätt och mina vanor, och de ska nog gå att ändra på.

Annars har det fortsatt i samma shoppinganda som innan. Det har ramlat in fler linnen, trekvartsärmade, en poncho, nytt vardagsrumsbord, lite datorprylar och idag har det redan blivit lite spontanköp av rytminstrument. En handtrumma och en tamburin. Illa, illa. Just det, ett pussel har jag köpt idag med. Ni ser. Jag har noll koll.

Och så gummistövlar.

Det blir ju bara värre, som ni ser ;) Gummistövlarna var dock ett nödvändigt inköp. Mina röda är trasiga och de jag lånat med mig från mamma och pappa är något för små. Så nu blev det ett par svarta med vita blommor på.


Det är ju helg! Har inte mycket planer, bara några smågrejer. Ska passa på att sova också. Hjärnan är grymt seg efter veckan som varit.

Om cirka nio och en halv timme börjar mitt nya liv som tillsvidareanställd. Eller det kanske började redan när jag skrev på kontraktet? Vet inte, men klockan åtta imorgon ska jag rapportera in på min nya arbetsplats. Känns allt lite spännande. Jobbet som förskollärare i sig, kan jag ju, men nu handlar det om ett helt nytt arbetssätt.

Så håll tummarna för att jag inte gör bort mig totalt redan första timmen, är ni hyggliga.

Snart, om en timme närmare bestämt, går bussen härifrån Malung till Karlstad. Nej, jag är inte stressad. Att gå över Grönlandsparken tar bara ett par minuter. Ja, så stort är Malung.

I eftermiddag blir det någon typ av träning, har inte bestämt mig än om jag ska ta mig till gymet för första gången på evigheter eller om det bara blir en joggingtur. Med tanke på ryggontet så kanske joggintur är dumt, det var ju under turen i måndags det började. Kanske inte berättade? Det gjorde det, i alla fall. Kanske är bättre då att försöka hitta en maskin som hjälper mig att stärka upp det området.

Nu ska jag så sakteliga börja packa klart, kolla över lägenheten här, starta diskmaskinen och en massa andra vuxna grejer, innan jag tillslut beger mig mot den gigantiska busstationen.

...

AAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!