Maria P

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.

 

Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.

 

Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.

 

Det har varit ett löparår.

 

Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.

Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.

 

Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.

 

Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.

 

Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.

 

Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.