Pannkaka!

Finaste gräddar pannkakor. Mums.
 
I övrigt har jag inte gjort ett skiiiit sen stadsloppet. Har inte haft lust och skäms inte för det. Ska ge mig ut imorgon. Kanske.
 
Härrå!

En sekund i taget

Vi lever en sekund i taget
Och sekunden är just nu
Ibland nästan sju miljarder
Finns det ingen just som du
Glöm ej bort, du är din egen
Och om du vill ha mig här
Så håller jag din hand på vägen
Och visar dig vartåt den bät

Vi lever en sekund i taget
Och sekunden är just nu
Var dig själv och lova mig att
Alltid vara här och nu
Livet är blott till att levas
Var sekund, var stund är ny
Så lev ditt liv och njut av dagen
Och missa ingen morgon gry

Vi lever en sekund i taget
Och sekunden är just nu

Fullständigt planlöst

Efter onsdagens tidiga uppgång har det blivit ytterligare två arla morgnar. En absolut högst ofrivillig och en någotsånär frivillig. På torsdagen vaknade jag redan vid halv fem och kunde omöjligt somna om, så under loppisrundan ute på leriga landet tillsammans med kollegerna, var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.

Igår skulle jag öppna på jobbet, och eftersom bilen nu är lagad så kunde jag dra på uppgången till halv sex. Väldigt få barn på jobbet, vilket gjorde att vi fick en del praktiska saker gjorda. Vi var bortbjudna igårkväll och det var jättetrevligt. Vi var en liten skara folk och alla kände alla, vilket jag uppskattar långt mycket mer än en värdelös krogkväll. Vid midnatt var jag så trött att jag nästan somnade så då bröt vi upp. Idag har jag fått sova ända till nio, och kroppen och hjärnan känns utvilade båda två.

Vi har verkligen NOLL planer idag vilket passar mig ganska bra. Det får bli något spontant, det brukar bli bra. Har precis laddat upp med lite gröt här, så nu är jag fit for fight.

Over and out

Onsdag

Ja, Herre min Je...

Jag har varit vaken sen halv fem. Konstaterar kallt att det är alldeles strax tolv timmar sen jag klev upp. Och det var inte så att jag vaknade av ingenting och inte kunde somna om. Nejdå, jag SKULLE upp då. Eftersom bilen är på verkstad och tåget går kvart i sex och inga bussar går här utanför innan dess så blev det till att cykla ner till stationen. Tre kilometer. Dagen på jobbet gick dock bra, utan större trötthetssymptom, men just nu känner jag det som om någon slagit mig i huvudet med en skyffel. Skönt med ledig dag imorgon, det kan behövas. Jag och ett par kollegor ska iväg på loppisrunda, tjihoo!

Vem vred fram tiden?

Tre veckor har vi plötsligt hoppat framåt.

Eehh...?

Vi hade bokat tid för service på bilen. Det, plus att vi bad dem kolla lite på ett underligt motorljud vi hört ett tag. Den fjärde juni skulle bilen lagas.

Påväg hem från Malung i söndags lät den mer överjävligt än någonsin och väl framme i Bergvik lät vi motorn gå på tomgång och vi klev ur och öppnade motorhuven.

Helvetesjävlar tänkte jag när vi faktiskt SÅG varifrån ljudet kom. Kamremmen. Där lät det och dônade mer än något annat ställe. Ska den nu gå av? tänkte jag, som själv körde pappas bil en gång, då det inträffade. Vad som då händer är att det luktar sjukt bränt och bilen blir tungstyrd utav bara den. Det är hart när omöjligt att vrida ratten. Vi beslutade att inte köra bilen mer än hem och sen till verkstan, så Finaste åkte in dit igår och sa att nu står bilen här, får ni nån akuttid över så kolla gärna.

Nu ska ett par grejer bytas och service ska utfärdas, imorgon! Snacka om flyt! Pengarna hade vi ju ändå fått betala i juni, så vi kan väl lika gärna göra det nu. Och så har vi en hel bil långt mycket tidigare än vi vågat hoppas.

Finemang.

Hjärtans oro

Ett kvällssamtal igår gav mig lite oro och ledsenhet i hjärtat, och dagen har gått på lite labil halvfart, men förstående kollegor och en vetskap om att allt kommer ordna sig, har gjort att det har gått bra ändå. Sen att världens gulligaste förälder på jobbet kommer fram och uppmuntrar och säger fina saker om en, gör ju inte saken sämre.

Gick tidigare från jobbet idag, hade ett läkarbesök inbokat. Allt gick som det skulle och nu väntar jag in Finaste för lite eftermiddagsärenden. Sen blir det en ganska tidig kväll här. Får som tur är sova åtminstone till sju imorgon, sen blir det jobb hela dagen och sen en avslutning på dagen med VårRuset. Är dock inte så inspirerad just idag, men imorgon känns det säkert bättre.

Avslutar med fina Åsas vackraste melodi någonsin. Det vackraste någon någonsin har skrivit. Precis såhär känns det i själen idag:


Kill the fu**ing messenger

Jamen visst, kör på! Bli förbannad på lilla mig som blivit ombedd att ta det. Skjut brevbärarn bara, för all del!

Sicket jävla folk det finns!

Nehehej...

Att få hålla mig frisk var tydligen en dum önskan. Har lyckats bli dunderförkyld. Inatt var jag mer eller mindre övertygad om att jag hade feber. Termometern påstod att min temperatur låg på 36,5, men det tror jag inte det minsta på. Finaste (som ensam alstrar ungefär tvåhundrafemtio watt) påstod att jag kändes varm.

Det vill till, ska jag säga.

Låg och gruvade mig för något inatt också. Har ingen aning om vad. Problemet är att då sover jag inte. Inte ordentligt, i alla fall. Jag drömmer om samma dröm flera gånger, men jag är såpass vaken att jag kan påverka vad som sker i drömmen med ren tankekraft. Asjobbigt. När klockan ringde var jag helt slut.

Jag hoppas verkligen få sova inatt, ska upp och öppna imorgon :/

Vissa saker stressar mig

En av dem visas just nu på TV4.

Kvinnor som är så desperata att få en dotter (efter fyra till åtta söner) att de påverkar slidans PHvärde för att ta död på pojkspermier.

Mitt inre skriker. Finaste har redan, efter tio minuter in i programmet, fått ta del av kommentarer som jag ropat från vardagsrummet in i köket där han är just nu.

Jag menar... Ursäkta VAD?!?!?

Den ena kvinnan pratade om att "det vore kul att ha sällskap av nån som har samma intressen som jag".

Och det är könet i sig som avgör? Eller är det hon som så stenhårt har trott på att hennes åtta (ja, åtta) söner är helt ointresserade av allt hon tycker om, att de helt enkelt blivit det? Enbart på grund av hennes inställning till könen och de egenskaper hon (och alltför många andra) har tillskrivit dem?

Jag har själv stått och pratat med en höggravid kvinna som sagt att hon intalade sig att hon bar på en pojke, för då skulle hon inte bli "lika" (ja, hon sa det; LIKA) besviken om det visade sig vara det. Redan där gick min puls upp till skyhöga nivåer. Varför skaffa barn i så fall? Är det inte det man vill ha? Barn? Ska det inte vara det största som kan hända här i livet, att få en liten avbild av sig och den man (förhoppningsvis) älskar?

Nu står nästa människa här och berättar hur uppgiven hon är; Efter fjärde pojken tyckte jag, jag skulle ju aldrig få en flicka, att det var som att inte kunna få brn alls.

Alltså, jag hittar ingen ände på vad jag tycker och tänker.

Tankarna går ofrånkomligt till par som år efter år försöker få barn, bara för att få veta att det inte går. Och så finns det folk som är besvikna över att de för åttånde gången på raken har klämt ut en son. Det är ju förfan som att gnälla över att man tre dagar innan löning inte har råd att köpa mjölk, när det finns folk helt utan lön, och dessutom helt utan vatten att dricka ens.

Ja, jag jämför hårt.

För jag förstår inte.

Den största gåvan i livet för många, är deras högt älskade barn.

Hur kan man då bli besviken på könet på det lilla underverk som har vuxit inuti en och som är en själv och ens partner i ett? Jag tror att dessa människor skaffar inte barn för glädjen i att se dem växa och växa upp, utan man skaffar dem för att överföra allt det man själv ville vara till någon som inte ber om det. En kvinna i programmet säger sig "behöva" en flicka. Hon påstår sig behöva en dotter så mycket, att hon tar sprutor som kan äventyra hennes egen hälsa. Så deperata är en del. Till saken hör att hon har redan två barn, som såhär på TV verkar hur fina som helst.

Pojkar såklart.

Hon ska bara ha en flicka. Så är det. För att hon vill det. Inte för (den högst eventuella) flickans skull.

Nej.

Jag förstår inte.

Det stressar mig.

Ni vet de där dagarna...

...då det känns som om alla undviker en?
...då det känns som om ingen av de personer som påstår sig gilla en, gör det?
...då alla kläder helt plötsligt krympt fem storlekar?
...då man helst vill gråta?
...då man inte ser något vackert hos sig själv överhuvudtaget?
...då man hoppar till varje gång man hör sitt namn, för att man är helt säker på att man gjort något fel?
...då man anstränger sig till sitt yttersta för att vara till lags, och man ändå är säker på att alla snackar skit om en?

Jag med.

Söndag

Inte mycket står på schemat idag. Närmast vi kommer något planerat är väl biltvätt nu om en stund. Sen flänger vi kanske runt på vårt vanliga söndagsvis.

Over and out.

Skallebang!

Har haft övningsdag med kören. Gick väl okej, men den egna inspirationen tog slut rätt fort. Till på köpet fick jag efter ett tag en galen huvudvärk som jag misstänker behöver åtgärdas med ett par liter vatten, snarast. Vi har dock inga planer för kvällen, så jag kan rida ut den här huvudvärksstormen i lugn och ro.

Sett på twitter...

Love is like a fart;

If you have to force it, it's probably shit.

Minnen

Upptäckte idag att det i lördags var exakt tre år sedan jag för första gången klev innanför grindarna till Auschwitz I, och i söndags gällde samma sak, för Auschwitz II - Birkenau.

Det var en resa som var tung och som påverkade mig otroligt mycket. Minns fortfarande hur dåligt jag mådde en lång period efteråt. De glada, uppåttjackade förmiddagarna; eftermiddagarna med avgrundsdjupa, svarta hål.

En grå vägg
Blommor
En dikt läses upp
Buketten till en bror
Tårar, ilska, axlar som skakar
En plötslig arm om min midja
En hand i min
Två huvuden tätt ihop
En varm kram från en plötslig vän

En omfamning bakifrån
Två händer på mina överarmar
En vänlig röst, en viskning i mitt öra
Jag vet vem det är
Ägaren till famnen, händerna och rösten
Men jag känner knappt denne ägare
Sinnen blir ett
En gemensam sorg
En varm kram från en plötslig vän

Famnen värmer
Jag skakar lite mindre
Tystnad, ett inre skrik
En stilla viskning
Fader Vår
Jag står där andra stod
I samma fotspår
Förlåt Oss Våra Synder
En varm kram från en plötslig vän

Auschwitz I - 090324

------------------------------------------

/---/
En lång, rak väg
En gång vandrade de här
Män, kvinnor, barn
Gamla, unga
Friska, sjuka, gravida
Vägen mot döden
Bedragna till slutet
/---/
Järnvägen
En enkelbiljett till Helvetet
Staketen, leran, tegelstenarna
Den stora porten
Solen som tittar fram
Ger ljus åt Helvetet
De kom aldrig mer ut

Auschwitz II - Birkenau - 090325

Sömnparalys

Alltså, hjälp!

Jag har aldrig varit med om det, bara varit med i diskussioner om det.

Klockan ringde vid åtta. Jag stängde av den. Slumrade till. Varseblev plötsligt att jag vaknade till igen.

Och kunde inte röra mig. Inte en muskel gick att röra. Jag minns att jag, med intentionen att uppbåda lite mer kraft, som bulgariska släggkasterskor, ni vet, försökte skrika för att frigöra lite energi. Inte ens det fick jag till. Det blev bara något halvkvävt pip.

Sömnparalys kallas det. Och det är helt ofarligt. Jag kom förhållandevis snabbt på vad det var som hänt och även om det kändes som en evighet, så kanske det bara handlade om ett par sekunder, innan jag somnade om och vaknade, på riktigt, ett par minuter senare. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag lyckades somna om igen. Men något måste ha fått mig att slappna av; kanske var det vetskapen om vad det var som hände. Jag vet inte. Jag slapp i alla fall hallucinera/halvdrömma, som jag vet att vissa har varit med om. Jag vet bara att jag ville ha tag i telefonen, för att kolla vad klockan var, och så kunde jag inte sträcka mig efter den.

Nu i efterhand så minns jag den otäcka känslan, men samtidigt känner jag nu att händer det igen, så vet jag att det är bara att försöka slappna av och somna om, så behöver jag inte vänta ut att det ska släppa.

I övrigt har jag mått lätt illa i flera dagar. Tror det har att göra med den kraftiga blodsockerdippen i fredags. Inget har legat bra i magen utan jag får en jobbig illamåendekänsla såfort jag äter. Vet inte varför det inte ger med sig. Ska hursomhelst ladda ryggsäcken med druvsockertabletter i framtiden, så jag slipper den där akuta tröttheten från i fredags =)

Herrejösses...

Det var längesen jag kände av en sån sjuk trötthet. Ni kan kanske tänka er: En minimal frukost bestående av kanske en halv deciliter fil, tillsammans med runt en matsked müsli, sen ett fjärdedels äpple (eller vad det kan ha varit, V delade frukten idag) under fruktstunden. Till lunch var det kalops, men eftersom jag inte äter kött, samt är för lat för att ha med mig eget, så blev det tre potatisar och en liten hög sallad bestående av gurka och majs. Till mellanmål åt jag det som inte barnen eller någon annan åt, vilket blev två skogaholmsmackor.

Lägg därtill sammanlagt 4,2mil på cykel.

Efter duschen hemma kände jag mig seriöst sjuk. Det sög i magen, men det kändes inte som vanlig hunger. Utan bra mycket värre än så. Hade (tror jag i alla fall) ett sånt blodsockerfall så jag mest skakade och fingrade på allt. Som tur var, så dröjde det inte alltför länge innan det serverades en risotto med champinjoner, lök och à la bacon från Hälsans Kök. En portion av det och jag var människa igen.

Men nästa gång ska jag nog tänka efter lite före jag går runt och känner mig svimfärdig av blodsockerbrist.

Trött i skallen

Fattar inte hur jag kan vara så seg? Understimulans?

Sov lääänge idag. Klockan var väl närmare halv tio innan jag slog upp de små blå. Sen låg jag i sängen och läste och latade mig i runt två timmar. Helt sjukt. Efter det blev det fortsatt slappande, fast på stående fot, innan jag sminkade mig lite lätt. Sen satte vi oss i bilen, åkte till Elgiganten och köte en ny MP3 till mig (jag vet att jag har en musikspelare i mobilen, men med tanke på allt krångel med den igår så tyckte jag att det var lika bra att köpa en separat musikspelare), åkte och tvättade bilen (det behövdes) och sen tog vi en lååång söndagstur. Vi hamnade först i Edsvalla där vi tog en svängom på ÖoB och i lite andra affärer. Sen fortsatte vi och tog vägen över Kil och sen hem till Karlstad där vi stannade till på Bergvik för en improviserad veckohandling. Hem en snabb sväng, jag började lägga över lite musik till nya spelaren, hem till Finastes bror för lite bärhjälp, hem till oss igen och jag har knappt lyft arslet från datorstolen sen dess. Har bara matat in musik i MP3n, runt 450 låter blev det totalt, så jag ska väl vara underhållen till och från jobbet, åtminstone. Detta har tagit timmar, eftersom jag har plockat över musik från en del skivor också (hur längesen var det inte man satt och gjorde det?!).

Som sagt, hur jag kan vara så trött vet jag inte. Nu blir det marsch till badrummet och tvätta av sminket, imorgon blir det tidigt upp för ett gymbesök före jobbet.

Klantigt värre

Javisst, braaaa. Lyckat, verkligen.


Jag skulle vara duktig och bära tillbaka det lilla bord vi har till buffébord på jobbet, till dess rätta plats i barnens lilla "kök". Jag tog med telefonen, för att lägga den i personalrummet så att jag sen skulle kunna greja med den på rasten. Jag körde på leggings och klänning idag, och hade därför inga fickor. Lyckades klämma fast telefonen mellan tummen och bordet medan jag bar...

...tills jag var framme med bordhelvetet. Smack! sa det, och telefonen for i golvet. Det gör den ofta.

Bara att idag landade den fruktansvärt dumt, och skärmen sprack.

Jag är inte på något vis fåfäng och hade kunnat leva med det. Nu förstördes dock magnetismen i skärmen. Det gick att "tända" telefonen, men inte mer.

Suckade en del såklart, men överlevde dagen och tog mig efter jobbet direkt ut till Bergvik och Telenorbutiken. Där förklarade jag mitt ärende och fick samtidigt bekräftat (vilket jag visste) att jag ingen försäkring hade på telefonen. Men det löste sig rätt bra ändå. Jag köpte en ny, exakt likadan (trivdes ju urbra med modellen), för någon hundralapp i månaden, vilket kommer på abbonnemangsfakturan. Det är helt enkelt bara att låta bli att köpa en massa strunt, så kommer jag inte ens märka det. Har flyttat över de nummer jag haft länge, via ett program på datorn, och de andra är såpass nya så jag ofta träffar personerna det gäller.

Så.

Klantigheten löste sig till något bra. Jag kan faktiskt redan nu komma på två enormt bra saker:
-Klisterskyddet på skärmen, som jag vantrivts med enormt och helt ångrar att jag satte dit, är nu ett minne blott.
-Det blev ett ypperligt tillfälle att rensa bland kontakter.

Håhå vad bra det blev ändå.

Menvafaaan

Hemkommen från sångkurs. Kändes åt helvete.

Eller ja. Jag sjöng väl inte falskare än vanligt. Men känslolivet lekte tafatt med sig självt och inga instruktioner funkade. Ville bara gå och sätta mig och låta någon annan ta vid. Har haft en liten humörsdipp senaste veckorna. Vet inte exakt vad det beror på.

Ska hursomhelst aldrig mer ge mig på en musikallåt. Jag kan helt enkelt inte hantera dem. Nästa gång blir det Taube. Då kan jag härja bäst jag vill, det går i stort sett inte att misslyckas (om man inte råkar heta Plura, men det är en annan historia).

Nu blir det Lyxfällan, sen en liten stund med min nya bok innan jag stupar i säng.

Mitt blödiga hjärta

Jag är alldeles för blödig.

Om jag ser en människa i en affär, kan jag helt plötsligt få för mig att den personen är grymt ensam och inte har någon att skratta med. Särskilt gäller detta på kaféer eller restauranger, om personen ifråga äter ensam. Jag tycker helt plötsligt galet synd om denna, helt okända, människa och jag målar upp bilder som troligtvis inte alls stämmer. Jag får tvinga mig själv att för min inre syn se personen skratta och umgås med massor av folk.

Jag menar, hur ofta har jag inte själv slunkit in på ett kafé för att ta en kopp te och en smörgås, bara för att få tiden att gå? Har jag suttit där och känt mig som den ensammaste i världen då, kanske? Nej, för jag har valt det själv, precis som alla dessa stackars föremål för fördomsprofiler som jag ser lite varstans, antagligen gjort. Att sitta för sig själv behöver inte betyda att man i övrigt är ensam. Likaså har jag, oftare än tillsammans med andra, gått runt helt för mig själv i massa butiker och trivts alldeles ypperligt. Hur skönt är det inte ibland, att slippa känna att man drar runt på någon som kanske inte alls vill följa med i "mina" tråkiga butiker?

Nu snackar vi alltså inte lite medömkan. Jag kan se personer framför mig länge efteråt. Helt plötsligt få en klump i magen för att jag inbillar mig att någon jag inte känner och aldrig lär se igen, varit ensam och allena här i världen.

Hur logiskt är det?

Jag begriper mig inte på mig själv...

Tidigare inlägg Nyare inlägg