Maria P

Nja... någon glimmande juldagsmorgon vet jag inte om det var... Som vanligt var jag med vännerna och sjöng på midnattsmässan. Det är garanterat ett av mina favorittillfällen att sjunga på och en stor del av orsaken till att jag gärna avslutar mina julaftnar här nere.

 

Vid ett var jag i säng, men somnade väl inte förrän vid halv två. Vid fem var det bara att masa sig upp igen och klockan sex var det samling i nästa kyrka, nu för julotta. Jag brukar hänga på mammas kör här nere, alltid lika kul att få sjunga gamla godingar.

 

Vi var hemma strax efter åtta och efter en tallrik havregrynsgröt toppad med tranbär, kröp jag ner bredvid Finaste igen och lyckades sova i drygt en timme till.

 

Upp och fräscha till sig, sen kom TheRese och tog mått och vi diskuterade brudklänning. Det kommer bli superbra; inte alls sådär prinsesstårterosafluffigt och tramsigt, utan lite mer bohemiskt och enkelt. Precis som jag vill ha det. Sen en snabb sväng till Skövde och en ännu snabbare visit till Ljungstorp där jag lämnade lite julklappar till K, J och S. Efter det har det blivit en löprunda, lite mat och en kopp kaffe. Nu stundar en lugn kväll med ett glas vitt och lite familjeflum.

 

Hörs!

 

Ett par instagram från igår:

 

Gårdagen var intensiv. Jag var uppe vid halv sju och sprang en halvmil. Sen hem för dusch och fix och direkt ner till Domkyrkan, samling där var klockan nio.

 

Sen var det repetition, repetition och åter repetition. Banka in alla låtar och försöka undvika att få prestationsångest över de låtar som ännu inte satt hundraprocentigt. Nils Landgren kom vid halv elva och då satte vi låtarna han skulle vara med på. Nu känner jag ju inte karln, men som samarbetspartner måste jag säga att han var otroligt ödmjuk och trevlig och bjöd på sig själv och lät oss ta del av hans tankar, samtidigt som han bjöd in oss för idéer.

 

Känslorna var på svaj hela dagen. Vid tiosnåret bad jag en tyst bön om att få klara dagen utan att bryta ihop före, under eller efter någon konsert. Bara överleva och åtminstone försöka ha kul. Vi kan väl säga som så, att jag fick ta till lite fysisk hjälp... underarmen är lite fnasig idag, efter mina försök att hålla känslolivet i någorlunda styr.

 

Jag lyckades nästan. Lunchrasten blev grymt försenad och jag hade lyckats skriva en lång lista, i huvudet, på allt jag lyckats glömma kvar hemma. I bilen hem, stressad och förbannad på mig själv, kom tårarna. Dock verkade det lätta en del på trycket, och jag var, mitt i eländet, glad att jag fick vara ensam.

 

Första konserten gick väl sisådär. Nils Landgren skötte naturligtvis sitt, men vi i kören var lite osäkra på en del insatser. Det höll, det gjorde det, men vi hade ändå ett snack, allihop, innan andra konserten, för att gå igenom vad vi kunde förbättra.

 

Och förbättrade, gjorde vi. Med råge. Jag var lite smågrinig, då kommentaren kom upp om att alla skulle ha körpärmen sågottsom hela konserten. Jag hade låtit den vila i min hängande arm under alla låtar utom två; jag kunde resten. Nu skulle jag alltså stå med den i famnen, med endast två låtar i, för syns skull. Följden blev att jag stod och spände nacke och armar. Menmen, vad gör man inte för konsten (varsågoda att läsa in all bitterhet ni kan, mellan raderna)?

 

Hursomhelst. Förbättring. Andra konserten gick strålande och vi fick stående ovationer från en fullsatt Domkyrka. Efteråt hade vi lite terminsavslutning på en restaurang i stan och där bjöds det på musik, prat och oändligt många skratt. Landgren var med nästan hela kvällen, och det var även hans fru (ja, ni vet, hon som spelade Lotta på Bråkmakargatans mamma; sååå starstruck just nu). Jag bröt samman lite när Landgren "spelade trombon utan trombon" (för att citera vår körledares fru, som jag känner litegrann och satt med en stund under kvällen) då vi sjöng. Hade precis samlat mig för att kunna vara med åtminstone under slutackordet, då Landgren tittade på mig och tog en sista ton som fullständigt fick mig att tappa fattningen och skratta så tårarna rann.

 

Som vanligt är jag sliten, efter en sån dag. Dels för att den blev så lång och fullspäckad, men också för att jag lät känslorna glida runt. Eller kanske snarare för att jag inte lät dem, utan lät mitt kontrollbehov ta över. Trots det, har jag varit på gymet och kört en timmes crosstrainer och sen en halvtimmes överkroppsstyrka på det. Väl hemma igen blev det lite plock och städ och faktiskt också saffrans- och vaniljbullebak. De blev grymt fina, för att inte säga stora! Hela fyrtiotvå stycken tvinnade jag ihop. Vi har dessutom fått granen klädd, och alla inköpta julklappar är inslagna.

 

Så. Sminkad och klar inför dagens lilla uppträdande på jobbet. Kommer säkert vara nån unge som känner igen mig, men jag tänkte lägga mig till med lite underbett ovanpå allt det här med gammalsmink och luva och skägg, så kanske risken minskar något.

 

Hursomhelst, idag blev det en rask femkilometrare runt bostadsområdet. Efter att ha löptränat både måndag, tisdag och onsdag, var nog benen glada över crosstrainerpasset igår, för det var jäklar vad lätt det gick. Var grymt pigg i benen!

 

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.

Som alla torsdagar var det min öppningsdag på jobbet idag. Supermysigt med dessa lugna morgnar; då känner jag att jag kan ge fler barn mer egentid och jag hinner prata med dem på ett lite annat sätt.

 

Dagen avslutades med att jag och ett par, tre kids byggde en snölykta. Tre värmeljus satte vi i, en kvart senare hade alla tre slocknat. Men det gjorde inget. Lite lek i snöhög och gos med fina barn gör mycket för det mentala välbefinnandet. Det behövs alltid. Alltid.

 

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett; direkt jag kom hem satte jag fart och drog en snabb löprunda runt Rud. Snabb dusch, sen direkt ner för möte med J. Relativt bra träff med lite nya insikter. Ingefärste bjöd han på, dessutom. Full fart därifrån till gymet för core och stretch, det satt fint med båda. Corepasset gjorde jag grymt bra, om jag får säga det själv (ja, vem skulle annars göra det?).

 

Imorgon är det lussefirande på jobbet. Vi har lagt in en överväxel med övningar i veckan, och jag har blivit tårögd av stolthet varje dag. Jag ser, lugnt sagt, fram emot morgondagen.

 

Lussa lugnt!

Jag har redan hunnit vara ute och hälsa på Sven (och, dessutom, fullständigt skrämma slag på ett stackars tidningsbud); kvart över fyra var jag ut och rännde. Det gick faktiskt fint att löpa i nysnö och blåst, även om jag ångrade mig lite mot slutet. Rundan avslutas med en kilometer uppförsbacke och vinden blåste rakt norrifrån och gav mig en motvind utan dess like. Menmen, det gick det med. Det blev dessutom säsongens första tur med isbrodden på (kallt konstaterat; utan dem hade det aldrig gått).

 

Idag hoppas jag på en bättre dag än igår. Väljer att tro det. Jag har laddat upp med dryga fem kilometer löpning i någotsånär raskt tempo. Det brukar båda gott. Dock är kroppen grymt sliten just nu, så jag vågar inte lita på humöret riktigt.

 

Jahapp, veckan i övrigt då? Det verkar mer och mer urarta till en vecka utan hemmakvällar (bortsett från igår). Imorgon är träningen slut relativt tidigt, visserligen, men då ska det packas. Dessutom finns det folk som på fredag kommer, medelst (falsk)sång påstå att de visst tycker att jag må leva uti hundrade år (hemska tanke) och för att göra denna dag till något mer än en vanlig fredag, ska jag baka något.

 

Nej, kalas blir det aldrig numera. Jag vill inte. Istället packar jag och Finaste väskan och beger oss mot Göteborg och gömmer oss för världen. Lite Liseberg blir det, såklart, annars är planerna helt öppna. Eller obefintliga, snarare.

 

Häpp, ner till bilen och iväg till jobbet.

Här har det varit effektivt värre, vill jag påstå, efter att jag slutat jobba.

 

Jag drog först med mig jobbets stackars praktikant till IKEA (så kan det gå, när man bara vill ha skjuts hem) och dessutom en tur in på Lindex. Hem med det jag shoppat, lite städ av hyllan där jag förvarar de sminksaker jag använder mer eller mindre dagligen, sen snabbt ombyte och ner, på cykel, till stan. Där gled jag in hos min frisör (som tillkännagav att hon ska ha barn i februari) och köpte lite hårfärg. Den nittonde december ska jag dit och få det ordentligt gjort, men utväxten behövde åtgärdas.

 

Därefter blev det direkt till gymet, där spinning, core och stretch väntade. Spinningen gick över förväntan, med tanke på förkylningen och hostan (som vägrar ge sig). Corepasset gick grymt bra. Och stretchpasset var bara skönt. Kort och gott.

 

Uppför backarna hem igen. Där blev det i med färgen och sen en lååång dusch. Jag hann operera en igelkott och till sist, medan vi såg Lyxfällan, fick sig benen en vaxning. Stackars Finaste som ska behöva se och höra mig när jag utför detta självplågeri. Men om hårfärgningen var välbehövlig, så var denna askes mer eller mindre akut.

 

Nej, bevare mig väl. Klockan är massor ju. Ska upp och öppna imorgon igen, så det blir sova nu.

Godermorgon. Tänkte bara meddela att jag precis joggat tre och en halv kilometer.

 

Frågor på det?

 

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.

 

Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.

 

Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.

 

Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.

 

Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?

 

Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Jag sprang! Hela långa halvmaran hem från jobbet sprang jag! Jag tappade farten litegrann runt Skåre, men kom ändå hem med en snittid på fem minuter och femtiosju sekunder per kilometer. I TVÅ MIL!

 

Hade dock rätt kul åt mig själv när jag var knappt halvvägs. Tittade på klockan när exakt en mil var avverkad, och konstaterade att jag kommit så långt på under femtioåtta minuter. Jag hade ju tänkt joggingfart, så att ha löpt på så fort kändes jättehäftigt. Och nu var jag ju halvvägs.

 

Då slog det mig.

 

 

Inte Nu har jag lika långt kvar. Distansen var mig mer eller mindre egal.

 

Men jag skulle löpa en timme till. Minst.

 

Ja, jisses.

 

Usch, har lyckats tvinga upp stackars Finaste nu på morgonen... han ska skjutsa mig till jobbet och jag ska sen, i eftermiddag när jag slutat, ge mig på idiotgrejen att springa hem därifrån. Vi snackar en halvmara i distans. Men testa ska jag, sen får jag väl krypa från Hynboholm då...

 

När man, halv sex på morgonen, sprungit fem kilometer, så kan man se såhär nöjd ut. Typ.

 

Långturer sliter på mina tår. Eller snarare, sulan på tårna. Längst fram i undersidan på tårna blir jag rejält öm efter ett längre löppass, och efter en del lopp, då jag tar i på ett annat sätt och springer bra mycket fortare, har jag haft skavsår på tårna. Ibland ligger en nagel illa mot en annan tå och skaver sår.

 

Ja, ni ser.

 

På torsdag har jag planerat in ett ordentligt långpass, vilket jag beräknar kommer ta runt två och en halv timme. Minst. Mina stackars fötter behöver förberedelse för denna utmaning. De har, redan idag fått en första behandling medelst fotsalva. Innan jag ger mig ut på torsdag ska hela fötterna plåstras om och mer eller mindre mumifieras för att skyddas mot diverse skavsår.

 

Blir nog bra.

 

Utmaningen? Jag ska springa (jogga) hem från jobbet. Det är tjugoen kilometer.

 

Kämpa.

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.

 

Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.

 

Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.

 

Det har varit ett löparår.

 

Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.

Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.

 

Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.

 

Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.

 

Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.

 

Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.

 

Min söndag är igång! Den fick lov att kickstarta med en rejäl långtur; tolv (nästan tretton) kilometer, på asfalt. Det kändes faktiskt riktigt bra, även om jag såklart blev rejält trött. När jag väl var hemma så var jag så trött att jag sluddrade. Jag kunde knappt förklara för Finaste vilken rutt jag tagit...

 

Men nu, ett par glas vatten och en tallrik havregrynsgröt senare, är jag fit for fight. Nu ska jag duscha och sen tar vi oss nog till Bergvik en sväng. Senare ska vi träffa Finastes föräldrar, hans bror och svägerska och så bebishen såklart. Dagen får avslutas med ett skönt BodyBalancepass på gymet.

 

Så. Idag kan jag bocka av en timmes dans och en halvtimmes core. Är trött i både ben och bål, men kul är det!

 

Nu: havregrynsgröt!